Lärare vittnar: För stora klasser leder till farlig arbetsmiljö

LÄS ÄVEN:

Hälften av grupperna i förskolan är för stora: ”Som ett hån”

För stora elevgrupper på fritidshemmen – kräver lagstiftning

Hon har varit lärare i 28 år men nu överväger hon att lämna yrket. Som mentor och ämneslärare för fem elevgrupper på runt 30 elever vardera breder den oavlönade arbetstiden ut sig och det börjar sätta sig i kroppen. Hon känner sig utmattad.

– Jag behöver ta hem mycket jobb, annars hinner jag inte, annars är jag inte en bra lärare, säger läraren som vill vara anonym med hänvisning till sin relation med arbetsgivaren.

– Som lärare behöver man vara duktig hela tiden, varje dag. Man jobbar med barn och det är mycket som står på spel. Och det trivs jag med men det är svårt att hinna när de är så många, säger hon.

Bland eleverna finns de som behöver extra anpassningar och stöd i olika former. Men det är svårt att hinna se och ge varje individ vad just de behöver när klassen är stor.

– Det är den största nackdelen med stora klasser. Jag gillar att jobba i små grupper så att eleverna kan diskutera med varandra, men det är nästan omöjligt när de är så många. Det blir högljutt och det klarar inte vissa elever. Samtidigt finns vissa elever som inte vågar prata annat än i mindre grupper.

Lär sig mindre och mår sämre

Den stora mängd rättningsarbete som de överfulla klasserna genererar blir i sig ett problem för både lärare och elev, menar hon.

– Det är svårt att hinna rätta uppgifterna och komma med feedback till varje elev och prata om hur de kan bli bättre.

LÄS ÄVEN: Förödande effekter av för stora klasser: ”Finns en smärtgräns”

Sammantaget menar hon att risken är överhängande att eleverna både lär sig mindre och mår sämre i en större klass.

– Tyvärr är det så. Jag har jobbat på mindre skolor tidigare och jag har en känsla av att de hade roligare, de skrattade mer.

Hans klasser fortsatte fyllas på

Fredrik Persson i Halmstad har lämnat de stora grupperna bakom sig. Efter att nyligen ha växlat om till gymnasiets introduktionsprograms mindre grupper blickar han tillbaka på 24 år av matematik-, teknik- och NO-undervisning i stora grundskoleklasser, och drabbas av en insikt:

– Jag började må lite dåligt mot slutet. När jag var inne i det så gick det undan men så här i efterhand kan jag tänka att det nog inte var så konstigt att det blev knackigt, säger han.

Varje extra elev ger fler ringar på vattnet

Med de olika NO-ämnena undervisade han i totalt fem ämnen och fyra årskurser.
– Det blir fem gånger fyra klasser att hålla reda på över läsåren, där det ingår att sätta betyg individuellt på varje elev i alla de här ämnena.

Lägg därtill att 6–9-skolan i Halmstad där han jobbade hade ett uttalat mål att det skulle vara 20 elever per klass, men i praktiken blev det snarare 24 eller 25.

– Politikerna brukade hävda att en eller två elever till inte gör någon större skillnad. Och så fortsatte det fyllas på efter hand, säger Fredrik Persson.

Storleken är inte anpassad för undervisningen

Han tror att många utanför skolan, inklusive beslutsfattarna, har en bild av att lärare bara går in klassrummet och pratar och att det inte spelar så stor roll exakt hur många som lyssnar. Men för varje elev tillkommer planering, rättning och annat efterarbete, kontakt med vårdnadshavare och studie- och yrkesvägledare samt eventuella extra anpassningar, särskilt stöd och inte minst betygssättning.

– Varje extra elev ger fler ringar på vattnet. Har man ambitionen att se alla och ge alla det de ska, då är det en tuff belastning. Under en period hade jag turen att klassrummens storlek gjorde att vi inte kunde ha så stora grupper. Men det var nästan aldrig undervisningen som avgjorde, berättar Fredrik Persson.

Han upplever att storleken på grupperna han undervisade i grundskolan hade stor inverkan på möjligheten att ge alla det stöd de behöver för att kunna uppnå målen med kurserna.

– I grundskolan har du extremt heterogena grupper med allt i från de som kämpar för sitt liv för att nå målen och man som lärare har en avgörande roll, till de studievana som siktar på att gå natur på gymnasiet och har lätt för matte, lätt att ta till sig instruktioner och så vidare.

Inget utrymme för fingertoppskänsla

På gymnasiets introduktionsprogram är grupperna betydligt mindre och Fredrik Persson har helt andra möjligheter att möta varje individ. Det har gett honom en större förståelse för precis hur svårt många av hans tidigare grundskoleelever kan ha haft det.

– Det som jag förstått de senaste två åren är att det finns saker som kan verka extremt små för dig och mig, men som för de här eleverna är berg. Jag kan se i backspegeln att det varit tufft för många, säger han.

Jag är lärare, men också människa.

Fredrik Persson poängterar att han förstås inte var omedveten om elevers särskilda behov tidigare heller, men att det i ”stordriftsformen” av skola inte alltid ges möjlighet för den enskilde läraren att ha samma fingertoppskänsla för varje elev.

– Det är du som lärare som ska fixa extra anpassningar och ha koll på åtgärdsprogram, och på grundskolan är den utmaningen enorm. Och du kan känna trycket att ”nu måste vi gå vidare” trots att alla inte riktigt är med. Det bidrar till att vissa upplever skolan som en för stor utmaning.

Vår anonyma ämneslärare håller med om att det inte finns någon reell möjlighet att ordna undervisningen i stora klasser på ett sådant sätt att varje elev ges rätt förutsättningar.

– Hur ska vi hinna med om vi har fem elever som alla behöver anpassningar? Den här eleven behöver ha det tyst, den här ska ha mer tid, en behöver enklare uppgifter … De har rätt att nå målen, men sedan har man 25 elever till som ska jobba. Det är svårt att vara själv med så många, säger hon och tillägger:

 – Jag är lärare, men också människa. Man har sin familj, man har ett liv som man vill vara en del av. Det är inte roligt när familjen och jag själv hamnar sist, säger hon.