Debatt: Skolverkets kartläggning stjälper mer än den hjälper

Denna debattartikel har tidigare publicerats i SvD.

Skolpolitiker verkar ibland uppfatta lärares tid som obegränsad och att nya pålagor saknar negativa konsekvenser. Vi ger här två exempel på att skollagskrav tvingar lärare att ägna sig åt utrednings­arbete på bekostnad av undervisning och stödinsatser. Vi visar också att nya krav delvis kom till på grund av missuppfattningar om stödinsatser i svensk skola.

Vi börjar med införandet av den så kallade läsa-skriva-räkna-garantin år 2019. Trots reformens undertitel, ”en garanti för tidiga stödinsatser”, garanterades inga sådana. Innehållet var i stället krav på kartläggningar av språk- och matematik­utveckling i förskole­klass och årskurs ett för att identifiera elever i behov av stöd. Enbart genomförandet av den individuella kartläggningen i svenska i årskurs ett tar enligt Skolverkets uppgifter cirka 40 minuter per elev, vilket sker på bekostnad av undervisningen eftersom ingen annan tid finns. Därmed förlorar en klass med 20 elever mer än 13 undervisnings­timmar under läsåret, motsvarande minst 6 procent av svensk­undervisningen, vilket bland annat ersätts med filmvisning eller enklare uppgifter som kan ledas av obehörig personal (exempel från Skolverkets uppföljning av läsa-skriva-räkna-garantin).

Det kanske det kan vara värt om det hjälper skolan att upptäcka behov av stödinsatser. Tyvärr visar flera jämförelser att denna kartläggning identifierar betydligt färre elever med läs- och skrivsvårigheter än etablerade kartläggningsmaterial. De senare tar oftast bara någon timme att genomföra för en hel klass, fördelat på några kortare pass, som det kostnadsfria materialet Legilexi.

Missuppfattningar om stödinsatser

Införandet av läsa-skriva-räkna-garantin utgick dessutom ifrån missuppfattningen att få elever får stödinsatser i Sverige i jämförelse med Finland, vilket ansågs kunna förklara skillnaden i Pisaresultat mellan länderna. Som tidigare utbildnings­minister Gustav Fridolin sa: ”I Finland är man duktiga på det tidiga stödet”. Påståendena om Finlands omfattande stödinsatser baserades dock på jämförelser av officiell statistik – siffror som inte är jämförbara eftersom länder använder olika kriterier för vad som räknas som särskilt stöd. Bilden blir en annan när vi sammanställer uppgifter om stödinsatser utifrån den internationella Pirlsundersökningen, där lärare i årskurs fyra tillfrågas hur många av deras elever som får stödundervisning i läsning. I dessa data ser vi att andelen elever som får stödundervisning i läsning är omkring 10 procent i alla nordiska länder och till och med något större i Sverige än i Finland, i både siffrorna från Pirls 2011 och 2016.

Men Sverige kanske prioriterar stödinsatser till fel årskurser? Liksom många andra fastslog Fridolin att svensk skola ger ”mest särskilt stöd i nionde klass”. Det är visserligen sant att andelen elever som omfattas av ett åtgärds­program (som är ett villkor för de insatser som benämns ”särskilt stöd”) ökar från 2 procent i årskurs ett till 9 procent i årskurs nio. Men i Skolverkets statistik över skolans personal visar sig andelen lärare med special­pedagogisk utbildning tvärtom vara högst i lågstadie­skolor (cirka 8,5 procent) och lägst i högstadie­skolor (cirka 7,5 procent). Antagligen ägnar sig även lågstadiets special­lärare och special­pedagoger åt stödinsatser, men utan att först skriva pedagogisk utredning och åtgärds­program, med följden att insatserna inte hamnar i statistiken. Man undviker pappersarbetet genom en generös tolkning av Skolverkets formulering att ”enstaka special­pedagogiska insatser under en kortare tid” inte räknas som särskilt stöd.

Statistiken om särskilt stöd speglar sannolikt i högre grad skolans oro för ofullständiga slutbetyg än omfattningen av stödinsatser, vilket beror på att skollagens kriterium för utredning om ”särskilt stöd” är att eleven befaras missa godkänt i något skolämne. Därmed blir frågan påtagligare ju närmare eleven kommer de svåra och livsavgörande godkänt­gränserna i årskurs nio. Statistiken snedvrids dessutom av att en av tre ”särskilt stöd”-typer knappast är stöd i vardaglig bemärkelse. ”Anpassad studiegång”, som är den vanligaste typen av ”särskilt stöd” i högstadiet men knappt förekommer i lågstadiet, innebär nämligen att eleven undantas från att läsa ett eller flera skolämnen.

Riskerar att försena insatser

Skollagens reglering av särskilt stöd leder inte bara till missvisande statistik. Kravet att pedagogisk utredning och åtgärds­program skrivs innan rektorn får besluta om intensifierat stöd är visserligen rimligt vid mer komplexa svårigheter, men för enklare fall, såsom lågstadie­elever som tar längre tid på sig att börja läsa, medför utredningskravet dålig resurs­hushållning och riskerar att försena och motverka insatser. Att 25 procent av eleverna i årskurs tre missar godkänt i ett eller flera delprov i svenska och 56 procent gör detsamma i svenska som andraspråk tyder på att elever inte får det stöd de behöver. De flesta i denna grupp behöver inte individuell utredning, utan tidig och återkommande screening, evidens­baserad undervisning och intensiv­träning i liten grupp. Först om dessa åtgärder inte visat sig vara tillräckliga behövs en mer djupgående utredning. Ett sådant arbetssätt, med fokus på åtgärder snarare än utredning, följer principerna i den förebyggande modellen response to intervention (RTI).

Det är dags att låta lärare och special­lärare ägna sig mer åt undervisning och stödinsatser och mindre åt utredning och dokumentation. Vi föreslår därför:

• Att de obligatoriska kartläggningarna i förskoleklass och årskurs ett gällande läsning ersätts av mer tidseffektiva och träffsäkra screening­material.
• Att skolans fokus ska vara att skyndsamt sätta in lämpliga stödinsatser och följa upp elevers framsteg. Om skolan har tillräcklig kunskap om elevens behov, exempelvis gällande var eleven befinner sig i sin läsutveckling, bör skollagen göra undantag för kravet på en omfattande pedagogisk utredning innan intensifierade stödinsatser kan sättas in.

Nils Kirsten, universitetslektor i pedagogik vid Uppsala universitet

Anna Eva Hallin, biträdande lektor i logopedi vid Karolinska institutet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Grundskolläraren

LÄS ÄVEN

Forskning: Modellen för att upptäcka lässvårigheter

Så stoppar de läsraset under sommarlovet

Prisad lärare ställer höga krav på utmanande elevgrupp

Ny studie: Sämre resultat för elever med fortbildade lärare