”En hel lärargrupp reduceras till ett par extra händer”
Många lärare i fritidshem placeras i klassrummet som resurs i stället för att få arbeta med sitt undervisningsuppdrag, skriver Osman Jama.
Debatt Det som ofta kallas samverkan i dag är något helt annat än intentionerna. I många skolor innebär det bara att fritidspersonal placeras i klassrummet för att ge resursstöd. Det är svårt att se det som samverkan när en hel lärarprofession reduceras till ett par extra händer, skriver Osman Jama, fritidshemslärare och förstelärare i fritidshem i Tyresö.
Det pratas ofta om samverkan mellan skola och fritidshem. Det är viktigt, säger man. Nödvändigt, till och med. Och ändå, när man tittar på hur det faktiskt ser ut blir det tydligt att ordet samverkan ibland mest fungerar som en sorts fasad. En yta som ska ge intryck av att helheten fungerar, trots att innehållet saknas.
För det som ofta kallas samverkan i dag är något helt annat än intentionerna. I många skolor innebär det bara att fritidspersonal placeras i klassrummet för att ge resursstöd. Det är svårt att se det som samverkan när en hel lärarprofession reduceras till extra händer.
Det här är inte i grunden ett schemafråga. Det är ett kulturellt problem. Ett professionellt problem. Och framför allt ett maktproblem.
Fritidshemmets undervisning osynliggörs
Sedan 2016 har fritidshemmet ett eget kapitel i läroplanen. Undervisning i fritidshemmet är inte något som sker efter skolan. Det är en del av elevernas hela dag och en del av vårt läraruppdrag. Ändå möter många lärare i fritidshem fortfarande en oförståelse från sina kollegor. En oförståelse som tvingar dem att förklara att de faktiskt undervisar.
Här blir Anneli Hippinen Ahlgrens forskning mycket viktig. I sin avhandling visar hon att undervisningen i fritidshem är både komplex och unik. Hon beskriver tre former som alltid samspelar med varandra:
Barnstyrd undervisning där barnens initiativ leder vägen och läraren stödjer och utmanar.
Situationsstyrd undervisning där läraren fångar det som händer i stunden med hjälp av handlingsberedskap och lyhördhet.
Målstyrd undervisning där läraren planerar undervisningen utifrån läroplanen.
Missar komplexiteten i uppdraget
Det är just samspelet mellan dessa tre former som gör fritidshemmets undervisning så särskild. Men också svår att få syn på för den som enbart är van vid skolans lektionslogik. Det kräver en annan sorts yrkesskicklighet.
Anneli Hippinen Ahlgren beskriver också begrepp som handlingsberedskap och samtidighet som centrala för lärare i fritidshem. Det handlar om att kunna undervisa i flera olika situationer samtidigt. Att kunna anpassa, improvisera och hålla fokus på barns intentioner. Detta är en avancerad undervisningspraktik, inte assistans.
När fritidshemmet kallas resurs missar man hela denna komplexitet.
Gamla maktstrukturer lever kvar
Samverkan faller inte för att fritidshemmet inte ”stödjer” tillräckligt mycket. Den faller för att fritidshemmets profession fortfarande inte ges rätt status.
När lärare i skolan uttrycker sig i termer som ”min fritids” eller ”min resurs” visar det exakt var problemet sitter. Det handlar inte om samarbete. Det handlar om ägandeskap. Om hierarki. Om gamla normer och maktstrukturer som fortfarande lever kvar.
Så länge fritidshemmet betraktas som skolans stödfunktion kommer samverkan aldrig vara jämlik. Och då är den inte heller verklig.
Här behöver skolledare agera. Inte med fler möten eller fler dokument. Utan genom tydlig markering. Genom att sätta gränser för hur man talar om en profession. Genom att synliggöra fritidshemmets undervisning. Genom att säkerställa att fritidshemmets lärare ses som kollegor, inte som tillgångar att förfoga över.
Heldagslärande kräver jämlikhet och mod
Heldagslärande sker inte automatiskt bara för att man säger ordet högt. Det kräver att vi vågar omvärdera hur vi ser på fritidshemmet.
Det kräver att man förstår värdet av barnstyrd och situationsstyrd undervisning och inte placerar dessa under målstyrd som om de vore mindre viktiga. Det kräver att vi erkänner fritidshemmets undervisningskunskap i Anneli Hippinen Ahlgrens mening, där ämneskunskap, pedagogisk kunskap, kontextuell kunskap och läroplanskunskap samspelar i varje situation, varje relation och varje möte.
Framför allt kräver det att man slutar kalla en hel lärarkategori för resurser och börjar kalla dem för vad de är: kollegor.
Samverkan kan inte bygga på att någon ”lånas ut”. Den kan bara byggas på ömsesidig respekt.
När vi slutar tala om fritidshemmet som en stödverksamhet och börjar tala om lärare i fritidshem som en undervisande profession, då kan vi skapa en samverkan som faktiskt gör skillnad. Först då kan vi säga att vi gör det som gynnar eleverna hela deras dag.
LÄS OCKSÅ:
Fritidsläraren: Avgörande att Sveriges Lärare driver våra frågor
