Sundh: Barns inre lycka är min största drivkraft
Krönika Fritidspedagogiks tidigare krönikör Gustav Sundh minns ett fint tillfälle då han hade möjlighet att ge en elev all sin uppmärksamhet – och alla leksakerna i boden.
Ensam i ett hav av barn och föräldrar under skolavslutningsfikat sitter pojken. Kollegorna är stressade, kakor och saft ska fixas, föräldrar ska pratas med. Ingen hinner riktigt se situationen, se det jag ser.
Jag slår mig ner på stolen bredvid. Vi pratar en stund, så som vi brukar göra. Jag hjälper till med orden som saknas.
”Syltkaka”
”Aaaah syllkaka! Jättego!”
Sorgen i mitt bröst börjar sakta men säkert avta när jag ser lyckan i barnets ögon. Han har radat upp en mängd olika kakor framför sig och provar dem njutningsfullt en i taget.
Kanske är det mest ur mitt perspektiv det är orättvist. Kanske är det mest min känsla. Eleven däremot är nog den minst bekymrade i hela lokalen.
Efter avslutningen går nästan alla hem med sina föräldrar. När jag går över skolgården är det ett fåtal barn jag möter på väg till låneboden.
Jag rundar hörnet och möts av glada tillrop från pojken från avslutningsfikat. ”Kickbike, kickbike, kickbike!”
Jag öppnar dörren, fäller ner lånedisken och så börjar vi. Som så många gånger förut.
”Ja. Då ska vi se. V A D V I L L D U L Å N A ?”
”Jag! Vill! Låna! En! Kickbike!”
”BRAAAA! Det ska jag ordna! Lila hjälmen som vanligt?”
”Ja tack Gystav!”
”Vaaaaaarsååågoood!”
Sen är det fest. Jag menar inte fest som i avslutningsfest där man har med sig sina föräldrar och fikar tillsammans, jag menar en riktig fest.
Lånefest deluxe.
Jag kan återigen se hur det lyser av lycka i den lille pojkens ögon.
Min lille elev har till sin stora lycka upptäckt att han är nästan helt själv på skolgården. Ensam i en godisbutik på natten. Den känslan.
Jag tror i runda slängar att vi utbyter ”vad vill du låna? Jag vill låna en …”-frasen ett tjugotal gånger under den närmsta timmen.
Allt ska provas.
Alla de där sakerna som brukar vara upptagna finns ju där. Jag kan återigen se hur det lyser av lycka i den lille pojkens ögon.
Till slut landar eleven inne i boden med mig, helt slut av allt testande av grejer. Vi fortsätter med ”lyssna-peka-leken”, en hemlighet vi har tillsammans. Jag säger högt en sak som finns att låna, pojken ska så snabbt som möjligt peka på rätt bild. Stegvis ökar jag takten.
”Skateboard! Rockring! Schack!”
Det hela slutar med att vi skrattar tillsammans.
”Igen, igen, igen!” skriker eleven.
Väl hemma efter den för många viktiga dagen börjar mina tankar landa. Det är ändå endast en minnesbild som både känns djupt inombords och sticker ut tydligt framför allt annat. En enda elevs lyckliga, lysande ögon.
Om jag ska skala bort ALLT och bara välja ut en endaste sak som motiverar mig i yrket så är det exakt just det. Förmånen att få skapa förutsättningar för barns inre lycka.
Barnets lycka blir min lycka.
