När de vuxna deltar lyfter leken på förskolan

Den som vandrar in i Sagoskogen, förbi Den underbara gläntan och Metron, och lyckas ta sig upp för den branta slänten till toppen av Utkiksberget belönas med en storslagen vy över staden. Till höger tornar Uppsala domkyrka och slott upp sig bortom hustaken, och till vänster långt där borta ryker det ur godisfabrikens skorsten, precis som i sagan – eller är det värmeverket vid Ikea?

Den lilla skogsdungen nära Tunaparkens förskola rymmer en hel värld av äventyr, mystiska invånare och, framför allt, lek. Jonna Björnstjernas böcker i serien ”Den underbara familjen Kanin” är årets tema i Åsa Lernbergs barngrupp och utgör en gemensam fond för barn och vuxna att leka kring.

– Vår uppgift är att hitta, eller skapa, något som alla barnen kan mötas i. Barn leker på olika sätt, men alla ska ha möjlighet att ansluta till leken, säger Åsa Lernberg.

Lärare i förskola gör stor skillnad i leken

”Lek och rörelse ska ha en central plats i utbildningen” står det i läroplanen för förskolan (Lpfö 18), som reviderades inför höstterminen 2025. Där står även att ”barnen ska ges förutsättningar både för lek som de själva tar initiativ till och som någon i arbetslaget introducerar”.

Hur detta ska gå till i praktiken är inte lika tydligt. Det är vad kollegorna Åsa Lernberg och Louise Messer grävt djupare i genom ett utvecklingsprojekt där lärare, barnskötare och långtidsvikarier på Tunaparkens förskola deltagit.

– Det kan ses som självklart att barn leker. Men det gör skillnad i leken om vi finns där som lekande pedagoger eller inte. För en del barn gör det stor skillnad, säger Åsa Lernberg.

Barnen har alla med sig sina egna tankar och erfarenheter som de utforskar och bearbetar genom lek. Det kan handla om allt från ett barnprogram de tycker om till situationen hemma eller ett läkarbesök de nyss genomgått.

– De här sakerna ska barnen självklart få leka kring. Men vi behöver hitta sammanhang där alla barn kan mötas i leken, även om det inte nödvändigtvis måste ske samtidigt, säger Åsa Lernberg.

Genom att läsa böckerna om familjen Kanin, eller som i Louise Messers grupp, Per Gustavssons ”När prinsessor går på äventyr”, upprepade gånger i olika miljöer, skapar lärarna en gemensam kontext för barnen som de sedan tar med in i leken.

Barn kan behöva hjälp att väcka fantasin

– Där är familjen kanins håla!

Barnen i sina gröngula reflexvästar har med sig kartor över Sagoskogen och kan peka ut åt vilket håll många av platserna på kartan ligger. Men fortfarande finns obekanta områden att utforska, i synnerhet de lite mörkare platser som ligger i Den fruktansvärda delen av skogen.

– Dit har vi inte vågat oss ännu. Det finns en nyfikenhet, men också en del som tycker att det känns otäckt. Vi går helt efter barnens initiativ där, säger Åsa Lernberg.

Vid Metron – två fallna lönnträd som agerar tunnelbanevagnar – gör barnen ett oväntat fynd: Petflaskor fyllda med en glittrig, grön vätska, en kakburk innehållande små koppar, och ett brev.

Åsa Lernberg tar upp brevet och läser högt:

”Hej alla barn. Vill ni smaka läsk som Läsktrollet lämnade hos oss? Varsågoda! Hälsningar, familjen Kanin.”

Utan att skruva av korken låtsas-häller hon sedan det gröna glitterblasket i kopparna, och barnen ”smakar” nyfiket på Läsktrollets gåva.

– Det smakar surt, tycker någon.

– Det smakar chili, menar en annan.

Att lyfta in praktiska material från böckernas värld underlättar för vissa barn att delta i leken.

– Fantasi kan vara jättesvårt om det bara är fantasi, det finns barn som behöver det här konkreta att leka med, säger Åsa Lernberg.

Många fördelar med aktiva vuxna i leken 

När den gemensamma kontexten för lek är etablerad handlar nästa steg i lekfrämjandet om var lärare och pedagoger befinner sig i förhållande till barnen, hur de interagerar med dem och hur de själva deltar i leken.

– Vi behöver vara medvetna om var vi placerar oss, och varför. Var behövs vi, i leken? Alla kan inte vara löpare som springer runt och roddar, säger Louise Messer.

– Där jag sitter som pedagog, dit kan jag locka väldigt många barn. Om ett material är placerat i ett rum där jag som pedagog aldrig är, då kommer det finnas barn som aldrig använder det materialet, säger Åsa Lernberg.

När lärarna deltar aktivt i leken tillsammans med barnen blir det lättare att få med sig de barn som behöver lite extra hjälp, och samtidigt förebygga eventuella konflikter. Mycket handlar om att hjälpa barnen i kommunikationen med varandra.

– När vi är med i leken så kan vi jobba proaktivt, medla, stötta och hjälpa barnen att leka och komma överens. Det är bättre att förebygga i stället för att lösa saker i efterhand, säger Louise Messer.

– Det är inte alla barn som kan uttrycka sig tydligt, verbalt eller på andra sätt. Där kan vi vara en viktig tolk. Det kan handla om barn som inte har språket ännu, eller som har svårt med samspel, säger Åsa Lernberg.

Förskolan ”behöver lekens väktare”

Att alla lärare och pedagoger förväntas delta i leken är en självklarhet på Tunaparkens förskola. Men Åsa Lernberg och Louise Messer har blivit de som värnar om leken lite extra i verksamheten.

– Diskussionen om lek finns med i hela kollegiet, men vi två reflekterar nog mer än de andra kring just detta. Jag tror att man behöver ha de som är lite ”lekens väktare”, säger Åsa Lernberg.

Lekkompetens – att man kan leka, och lekbarhet – att man visar att man vill delta och tackar ja till lekinbjudan, är två begrepp som används av psykologen och författaren Margareta Öhman. De dyker även upp i den 42-sidiga rapport där kollegorna sammanfattar resultaten av sitt lekprojekt.

Det där är inga saker man får lära sig under lärarutbildningen?

– Nej. Och det är inte alltid lätt. Alla är inte alltid bekväma och trygga med hur eller vad vi ska leka. Springlekar med väldigt högt tempo tycker barnen är jätteroligt, men det kanske inte jag tycker är så kul alla gånger. Då är det är lättare för mig att inte gå in i den leken. Men samtidigt, vad har vi rätt att säga nej till? Det kanske är i den leken jag behövs, säger Louise Messer.

– Jag tänker att det hänger ihop med att vara delaktig, engagerad och nyfiken. Om jag kliver in och säger ”går det bra här?” så svarar barnen ”ja, gå ut”. Men om jag kommer in och visar genuin nyfikenhet på vad de gör, då finns det större chans att jag blir inbjuden och involverad, säger Åsa Lernberg.

Det finns alltid mer att lära sig om lek

Med utvecklingsprojektet avslutat har leken inte samma centrala plats under kollegiets möten som den hade under den mest intensiva perioden. Men den är alltjämt en självklar del av verksamheten.

– Det krävs att vi fortsätter prata om det. Bara för att vi har avslutat det här projektet betyder det inte att vi har lärt oss klart om lek. Tvärtom. Vi blir ju aldrig färdiga, säger Louise Messer.