Skilda världar i samma kommun

I Solsidan, Saltsjöbaden, finns det mest villor. Många stora och unika. Foto: Anders G Warne

I det där huset vill jag bo!

Med stora ögon tittar Kevin, 5 år, ut genom tågfönstret på alla villor de svischar förbi. Kompisarna Lina och Lavin sitter bredvid och stirrar ut nyfiket även de. När barnen får syn på ett vitt hus konstaterar alla tre att de skulle vilja bo där. Strax därefter rullar tåget in på slutstationen – Solsidan, utanför Stockholm. Dörrarna öppnas och barnen kliver av på träperrongen med barnskötarna Zainb Mona Osman och Sofia Andersson. Resan har tagit dem tolv minuter och fyra tågstationer bort, men här ser allt annorlunda ut.

De klev på Saltsjöbanan i Fisksätra, där de i väntan på tåget kunde titta ut över en rad höghus med de för orten typiska bruna fasaderna och orangea balkongerna. Vid Solsidan möter barnen en röd, arkitektritad stationsbyggnad i trä och stora, unika villor så långt ögat kan nå. Fisksätra är sprunget ur miljonprogrammet, Solsidan huserar landets främsta villaarkitektur från olika tidsperioder.

Vår stora utmaning är att få barnen att spontant ta tag i och leka med varandra.

Det är inte bara husen som skiljer sig åt för barnen. På Akademiska förskolan i Fisksätra är majoriteten flerspråkiga. På Tuvans förskola, dit de är på väg, har samtliga barn svenska som modersmål. Sedan i höstas har femåringarna från Akademiska hälsat på jämnåriga från Tuvans förskola och vice versa. Tanken är att barnen ska få möta andra kulturer och jobba språkutvecklande tillsammans, eftersom de har så olika förutsättningar. Förra veckan var alla på biblioteket i Fisksätra och läste barnböcker på svenska och arabiska – i dag ska de jobba med rim och ramsor.

Arbetet med lera lockar främst barn från Tuvan några barn från Akademiska förskolan bryter mönstret. Foto: Anders G Warne

Besökarna välkomnas glatt av förskolläraren Amina Ronnhammar och barnskötaren Serife Öcal.

– Kommer ni ihåg förra gången? Då försökte vi sitta varannan Solsida och varannan Akademiska. Kan vi testa det igen? säger Amina Ronnhammar.

Alice sätter sig bredvid Amell, Jaouad bredvid Lykke och så vidare. Tidigare, när Tuvans barn besökte Fisksätra, fick alla skriva sina förnamn med en klisterlappsmaskin. Nu delar Amina Ronnhammar ut pappassietter och pennor, så att barnen kan skriva dem för hand medan de mumsar på förmiddagens frukt. Sedan får de frågan vad den typen av namn kallas och får veta att det heter förnamn.

– Nu är frågan – vet ni vad ni heter i efternamn eller mellannamn? säger Amina Ronnhammar.

Barnen rabblar upp sina namn, vissa får fundera innan de klämmer fram efternamnet med hjälp av de vuxna.

Ordet går ringen runt innan Amina Ronnhammar leder in gruppen på nästa aktivitet – rimsagor. Hon tar fram ett leksakshus innehållandes fyra getter och en figur som heter Petter. Barnen hjälper till att fylla i orden från Einar Norelius saga. Alla lyssnar noga och deltar i rimmandet. Så även när de i nästa moment får höra två ord och ska avgöra vilket som är kortast respektive längst, som hus eller helikopter.

Amina Ronnhammar. Foto: Anders G Warne

Sedan får det vara nog med språkaktiviteter, leklusten är för stor. De flesta från Tuvan samlas i ateljén för att arbeta med lera. Sami och Kevin från Akademiska slår sig ned med dem, men snart tröttnar Kevin och kilar iväg till stora rummet. Där leker Amell med plus-plus, de andra barnen från Akademiska spelar antingen fyra-i-rad eller håller sig i bygghörnan.

Amina Ronnhammar tittar ut över gruppen, för tillfället inte så blandad som hon eller kollegorna från Akademiska hoppats. Just därför är de noga med att barn från Tuvan ska sitta bredvid barn från Akademiska när det är samling. Det är också anledningen till att förskollärarna och barnskötarna jobbar mycket med namn. När de har analyserat besöken har de insett att barnen tycker det är svårt med varandras namn, och att det är en orsak till att de inte alltid tar kontakt med varandra.

– Det är vår stora utmaning, att få barnen att spontant ta tag i och leka med varandra. Det har de inte gjort så mycket tidigare, utan då får vi lotsa in dem i små grupper. Men så fort vi släpper går de ju tillbaka till sina egna, säger Amina Ronnhammar.

Arbetet bär frukt. Utan att de vuxna behöver styra leken börjar barnen efterhand att närma sig varandra. Några av Tuvans barn är klara med leran och söker sig till bordet med fyra-i-rad för att spela med barn från Akademiska. Eskil från Solsidan lägger mattepussel med Sami från Fisksätra. Amina Ronnhammar och Zainb Mona Osman kan stolt konstatera att mycket har hänt sedan de började med besöken i höstas.

Barngruppen från Akademiska förskolan promenerar till Saltsjöbanan, som tar dem fyra stationer bort till Solsidan. Foto: Anders G Warne

Projektet, som kallas Solsätra, initierades av Siham Nour, förskolechef på Akademiska förskolan, och Vera Myrstedt, en konsult som hjälpte Akademiska förskolans personal i arbetet med läroplanen. Hon såg att barnen behövde utveckla språket mer och lanserade utbytet som ett sätt att även arbeta med läroplanens skrivningar om kulturell mångfald och normer och värden. Och Zainb Mona Osman ser redan hur barnen från Akademiska förskolan har gjort språkliga framsteg.

– Jag tycker att de verkar känna sig mer trygga, säger hon och tillägger:

– Föräldrarna tycker också att barnen sjunger mer, rimmar mer och så.

Amina Ronnhammar håller med.

– Jag ser jättetydligt att de vågar prata mer, frågar när de inte förstår vissa ord och är mer aktiva när vi har språksamlingar, säger hon.

Barnen på Tuvan har inte samma utmaningar med det svenska språket, men de får lära sig om andra språk och är jättenyfikna på att till exempel höra ord på arabiska. När de var på biblioteket i Fisksätra veckan innan var fascinationen stor över att de arabiska böckerna läses från höger. Dessutom väcker projektet barnens läs- och skrivlust, och flera andra områden från läroplanen kommer in utöver värdegrundsarbetet.

Samarbetet har gett barnen från båda förskolorna helt andra förutsättningar för att lära känna andra kulturer. Barnen har fått ta del av varandras närmiljöer och gett sig ut på annorlunda äventyr. Men kanske är den största förtjänsten att projektet skapat en gemenskap och nya band mellan barn som vanligtvis inte umgås med varandra.