Vilka kronor och ören går det att sätta på relationen jag bygger upp med Ove och hans mor under hans fem år på förskolan? Och följaktligen – eftersom mänsklig interaktion är omöjlig att mäta i siffror behöver väl vår lön inte vara särskilt rik? skriver förskolläraren Erik Stenkula.

Kalla mig folkhemsromantiker. Jag trodde på fyrtio år gamla politiska citat som ”välfärdssamhället är något fint” och ”vad är det för sorts offentlig sektor vi förfogar över idag – vad är dess styrka?”. Jag tänkte dumt nog att dagens pendel säkert kommer slå tillbaka dit. Någon gång kommer det väl finnas en utbildningsminister som inte tycker vår sektor är tärande?

Sedan jag i somras läste Emma Holtens bok ”Underskott” har jag, som alla andra, fått inse att det är en utopi. Politiker på alla nivåer – från riksdagen ner till minsta kommun – har nämligen sedan ungefär fyrtio år upphöjt ekonomi till en exakt vetenskap, som om siffror, plus och minus vore den oöverträffat bästa mätstickan i världen.

Omsorg ekonomernas huvudvärk 

Men ni vet ju redan att den omsorg vi fyller mycket av våra dagar med inte går att mäta. Och lustigt nog har det alltid varit de ekonomiska tänkarnas huvudvärk. För vilka kronor och ören går att det sätta på relationen jag bygger upp med Ove och hans mor under hans fem år på förskolan? Och följaktligen – eftersom mänsklig interaktion är omöjlig att ta med i beräkningen behöver väl vår lön inte vara särskilt rik? För vad gör vi på förskolan i själva verket för skillnad? Kan inte vilken mormor som helst ta hand om sitt barnbarn? Vari ligger det egentligen produktiva i att vägleda en annan människa?

Vari ligger det egentligen produktiva i att vägleda en annan människa?

Därför är det väl ypperligt när många kommuner väljer att skära ner två procent årligen i din förskolas budget. För om ekonomer räknar med att det är den normala produktivitetsökningen i den privata sektorn kan det väl bli det hos dig med?

Att ge barn det barn behöver är och förblir en omöjlig dröm, eftersom det aldrig är ett kriterium för hur framgångsrikt ditt arbete är.

Ligger förskollärarna och latar sig? 

Och till följd av att alla siffernissar bär på en våt dröm om att vi oavbrutet ska öka vår effektivitet, växer deras misstänksamhet i samma takt. Visst ligger förskollärare i avdelningssoffan och latar sig i smyg? Varför annars denna vurm uppifrån för det systematiska kvalitetsarbetet i förskolan, och det oöverstigliga pappersarbete som följer på detta?

Lite som när politikerna inte riktigt litade på att vi gjorde något vettigt med paddorna vi blev tilldelade för att kunna följa den digitala utvecklingen – och kovände. ”Tänk om de låter ungarna spela spel på dem hela dagarna, hur blir det med undervisningen då?”

Hur får vi ekonomerna och därmed politikerna att inse att saker tar tid, och att de inte behöver ner och detaljpeta i allting? Att det finns ett värde i en relationell välfärd fast det inte går att sätta ett pris på den? Vad sägs om tiden med barnen skulle gå före dokumentationskraven? Omsorgen skulle säkert bli dyrare, men jag tror att alla inblandade skulle bli något så sifferlöst som lyckligare.

Erik Stenkula är förskollärare i Norrköping.

LÄS OCKSÅ: 

Stenkula: Utan mina rutiner för återhämtning går jag under

Erik Stenkula: Nu har rektorerna övertaget på anställningsintervjun

Stenkula: Minns ni förskolan innan dokumentationshysterin slog till?

Lyssna på Förskolan här: