Respekt i skolan handlar inte om att skrämma fram lydnad eller införa fler regler. Den verkliga grunden till ett fungerande klassrum är något mycket djupare – tillit. Utan den blir respekten bara ett tomt spel för gallerierna, skriver folkhögskolläraren Hans Carstensen.

När jag stöter ihop med andra lärare och vi diskuterar dagens skolsamhälle dröjer det inte länge förrän temat ”bristen på respekt från eleverna” kommer på tal. Ibland försöker vi sätta fingret på orsaken till problemet, ibland försöker vi hitta lösningar, ibland hänger vi oss bara åt känsloutbrott. Flera skolor i mitt närområde har anställt elevassistenter som har som enda uppgift att upprätthålla ordning genom att sätta sig i respekt i klassrummet och rapportera störningsmoment till rektorn. Rätt? Fel? Lösningen kanske underlättar lektionsarbetet för huvudläraren, men sätter samtidigt assistenten i skottgluggen.

Felformulerat

Det är säkert ingen tillfällighet att vi i Sverige precis fått en lag som gör att det är brottsligt att förolämpa en offentliganställd, vilket inkluderar lärare. Jag tror dock inte att någon skola kommer att nå framgång med de lösningar som hittills upprättats, i alla fall inte om målet är att skapa ett klimat där det råder respekt mellan lärare och elever. Varför? Därför att problemet är felformulerat från början. Det är inte brist på respekt som skapar kaos i skolmiljön, utan att ordet ”respekt” inte är tillräckligt definierat. Ett barn visar respekt inför vuxna, barnet är så illa tvunget. De vuxna sitter med all trumf på hand. De ger barnet mat och tak över huvudet. Men de vuxna som ett barn känner respekt för är färre. För ska du känna respekt för någon behöver den respekten vara grundad i tillit. Och tillit är inte baserat på ”om jag är lydig och följer vissa regler blir jag belönad”, nej, tillit känner barn gentemot de vuxna som ger utan att kräva något i gengäld, som lyssnar utan att det är en del av en förhandling.

Risk för att misslyckas

På samma sätt fungerar det mellan vuxna. Vi vet att det är viktigt att visa respekt inför vissa andra vuxna för att jag måste, för att jag är i beroendeställning, men det behöver inte betyda att jag känner respekt inför samma person. Respekt blir alltså en tudelad handling:

  1. Ett beteende som är taktiskt och ingår i min överlevnadsinstinkt, men som inte är känslomässigt grundat.
  2. Ett beteende som är grundat i tillit och som bottnar i ett känslomässigt band, där jag kan få, men även ge, något på lång sikt.

Om skolan vill uppfostra lärare och elever att visa respekt gentemot varandra för att skolmiljön ska bli lugn och ordningsam, då kommer projektet snart att misslyckas. Eftersom det inte är baserat på ett långsiktigt engagemang, utan bara grundas på konventioner som ”sitt still och håll käften”. Först när skolvärlden inser att det är dags att skapa ett respektfullt klimat som bygger på tillit mellan lärare och elever kommer skolsamhället att kunna skapa något hållbart. Men tillit kräver tid, det kräver hög personaltäthet. Om jag som lärare ska lyssna på djupet och samtala på djupet måste jag ha arbetstid för detta.  

Hans Carstensen är folkhögskollärare på Färnebo folkhögskola och författare.

LÄS MER:

”Distanskurser kräver mer omtanke än IRL-undervisning”

"Jag kände mig förminskad i förhållande till deltagarna"