Signild firar 50 år med folkhögskolan

Signild Håkansson är en av landets stora folkhögskoleveteraner. Hon har följt folkhögskolans utveckling genom decennier av samhällsförändringar och politiska skiften och själv varit en aktiv del av den resan. För 50 år sedan började hon som lärare på Kävesta folkhögskola, där hon så småningom också blev rektor. Efter många år i skolans värld gick hon vidare till Folkbildningsrådet.

 Trots alla förändringar som skett genom åren, menar Signild Håkansson att folkhögskolan är sig ganska lik.

– Grunden – att utgå från människors behov och att utbildning ska ge både bildning och möjligheter till samhällsdeltagande – är fortfarande densamma, säger hon och backar tillbaka till folkhögskolans begynnelse.

– De första folkhögskolorna, Önnestads, Hvilans och Lunnevads folkhögskolor, startade år 1868 och ända sedan dess har folkhögskolan handlat om att ge människor verktyg att växa, både som individer och samhällsmedborgare, säger hon.

Man väntade inte på att någon annan skulle ta initiativet, utan agerade utifrån det man såg runt omkring sig.

För folkhögskolan har alltid vuxit fram ur konkreta behov, särskilt i tider av samhällsförändring.

– När indelningen i kommuner infördes 1862 och den nya riksdagsordningen trädde i kraft 1866, uppstod ett starkt behov av en utbildningsform som kunde hjälpa människor att delta i samhället och att påverka sin egen framtid. Man insåg att det var viktigt med kunskaper också för dem som inte hade tillgång till läroverk i städerna.

 Folkhögskolan är med andra ord inte en skolform som påtvingades uppifrån. Tvärtom skapades den av människor som såg vilka behov som fanns i deras närmiljö.

– Det var ofta små, lokala initiativ. Det var skolor som växte fram i bygden, med utbildningar som passade just där. Och det är något väldigt tilltalande i det: man väntade inte på att någon annan skulle ta initiativet, utan agerade utifrån det man såg runt omkring sig. Och det är just småskaligheten som har gjort det möjligt. Tack vare en flexibel organisation har man ofta kunnat anpassa sig snabbt, utan att behöva invänta statliga utredningar eller politiska beslut.

– Det är något som jag har fått uppleva som rektor: korta beslutsvägar och stora friheter. Att laga efter läge. Såg man ett behov, lyckades hitta lärare och det fanns resurser – då kunde man starta en utbildning med väldigt kort varsel. Det behövdes inga långa processer eller tillstånd. Den möjligheten finns fortfarande kvar och det är unikt, även om folkhögskolan lyder under vissa ramar eftersom den är offentligt finansierad, säger hon.

Utvecklade skolans nya inriktning

I början av 80-talet tillträdde hon som rektor på Kävesta folkhögskola. Då hade huvudmannen nyligen beslutat att skolan skulle ha en estetisk profil. Särskilda kurser i musik och konsthantverk hade startats. Det blev Signild Håkanssons uppdrag att utveckla och befästa skolans nya inriktning. Samtidigt ville hon bevara känslan av samhörighet, trots att deltagarna gick på olika utbildningar – något som än i dag är en viktig fråga på många folkhögskolor.

– En musikelev kanske inte direkt ser värdet i en friluftsdag. "Jag har kommit hit för att spela", kan de säga. Och det är ju sant. Det gäller att hitta sätt där det gemensamma inte upplevs som något som tar bort, utan som faktiskt tillför något. Men det kräver att lärarna är med på tåget.

 När Signild Håkansson började som lärare på 1970-talet hade folkhögskolan en stark prägel av vuxenutbildning. Det var i princip det enda sättet för vuxna att komma i kapp, förklarar hon. Majoriteten av deltagarna var över 25 år. I dag är fler under 25 än över på allmän kurs.

– Jag tror att orsaken är att det går kortare tid innan människor inser att de inte kan ta sig vidare i livet utan utbildning. Förr kunde man börja jobba innan man fyllt 20. I dag är man mer beroende av utbildning. Man måste ha gått ut gymnasiet för att vara attraktiv på arbetsmarknaden. Däremot har målgruppen inom musik och konst inte förändrats i samma utsträckning.

Grunden för dagens modell

Samtidigt sker det alltid förändringar i deltagarunderlaget, konstaterar hon.

– På 1970-talet var utbildningsbidragen väldigt fördelaktiga. De ekonomiska villkoren för studerande styr i hög grad vilka som har möjlighet att delta.

Sedan nämner hon utbildningsreformen som genomfördes 1991, i samband med att den allmänna skolan kommunaliserades, och som fick stor betydelse.

– Då blev folkbildningen en egen organisation. Folkbildningen skulle styra sig själv, och det blev grunden för den modell vi har i dag. Men skillnaden blev kanske inte så dramatisk som man kunde tro. Man var ju fortfarande beroende av statsbidrag och studiestöd, vilket det ställdes tydligare krav på. Det var alltså då Folkbildningsrådet bildades, 1991.

Politikens växande roll

Tre år senare påbörjade Signild Håkansson sin tjänst på Folkbildningsrådet – en bred och omfattade tjänst. Hon arbetade med statsbidragsfördelning, hanterade ansökningar och ansvarade för frågor kring studiestöd. Hon analyserade verksamhetsrapporter och fungerade som rådgivare till skolorna i en mängd olika frågor.

Under den perioden och den stora arbetslösheten på 90-talet, kunde hon se hur politiken blev

alltmer avgörande för hur man såg på folkhögskolans betydelse.

– Arbetslösheten ledde till en omfattande utökning av antalet platser på folkhögskolor. Men min erfarenhet är ändå att politiken – borgerlig regering eller inte – inte har haft så stor betydelse för folkhögskolan tidigare. Det handlade mer om hur man såg på vilken nytta folkhögskolan som skolform kunde bidra med. Det är först nu man tydligare märker att det finns större politiska skillnader i synen på folkhögskolan.

Möten och minnen

Signild Håkansson har haft många positiva möten med personer och tidigare deltagare som berättar om sina positiva upplevelser från tiden på folkhögskola.

– Ofta slås man av hur starkt folk utanför folkhögskolan förknippar folkhögskolan med något alldeles särskilt. Många tänker sig kanske en internatskola i vackra omgivningar – och visst finns det sådana. Men jag minns ett besök på en folkhögskola i en riktigt trist byggnad i en förort, och jag frågade en deltagare hur det var där. "Det här är det bästa jag gjort i hela mitt liv", sa hon. Det där hör man överallt. Och det är fantastiskt.

Hon minns särskilt en tidigare deltagare som hon mötte på tåget. Hon studerade juridik i Uppsala.

– Jag frågade henne hur det var. ”Inte är det som på Kävesta”, sa hon. ”Här är man inte någon.” Det är så talande. För på folkhögskolan är man någon.

Framtidens utmaningar

När Signild Håkansson blickar framåt anar hon att det kan bli fler sammanslagningar och fler filialer.

– Ja, det ser inte ut som att det blir lätt att starta en ny folkhögskola på ett tag, säger hon och tillägger att den ekonomiska pressen oroar, men att skolorna har olika strategier för att möta utmaningarna: Lokalbyten, färre internat, mer distansundervisning och neddragningar i lärartätheten.

– Sådana saker kommer att påverka och här gäller det att vässa sina profiler så de blir relevanta för de som behöver den här studieformen. Men det finns ingen anledning att tro att folkhögskolan skulle vara på väg utför. Hela dess grundidé är ju att anpassa verksamheten efter det som behövs just nu.

 

LÄS ÄVEN:

Här är det helheten som räknas

”Föraktet för politiker minskar”

Det informella lärandet är livsviktigt