"Jag känner en oro över att behöva starta läsåret på distans"

Katarina Korp är lärare på Stensunds folkhögskola.

Onsdagen den 22 april är allt nästan som vanligt igen. Skratt och samtal, lunch och fika utomhus under en strålande sol. Båtar tjäras, en ny förrådsdörr tillverkas, skräp samlas ihop, vassen slås med lie. Det är vårarbetsdag på Stensunds folkhögskola! Som vi har längtat! Gemenskap! Om än på armlängds avstånd.

Den återkommande vårarbetsdagen är en del av den självförvaltning som utgör en så viktig del på många folkhögskolor. Det är en av de där sakerna med att gå på folkhögskola som har långtidsverkan i en människa. Långtidsverkan har också det fria skapandet. Att få umgås med orden, musiken, hantverket och möta mig själv i nya skepnader. Även de utmaningar vi möter och klarar tillsammans på kanotutflykten eller i tillitsövningarna har långtidsverkan. Och det vi inte klarar men får samtala om, fundera på tillsammans. Till och med vårarbetsdagen som man aldrig kom till har en långtidsverkan. Kanske dyker den upp året därpå som en längtan till den plats där hela människan får växa, i ett sammanhang där vi möts som människor, i en tillit till att var och en gör sitt bästa. Stora ord, som jag inte skulle ta till om jag inte sett det.

Jag känner en oro över att kanske tvingas starta läsåret 20/21 på distans på grund av corona-krisen. Hur ska vi klara det? Vad går förlorat? Vad händer med tillit och växt? Vi kan under en begränsad tidsperiod möta det på samma sätt som nu, med ett klokt ledarskap möter distansstudier på Stensunds folkhögskola: Ingen har gjort det här förut, därför finns det inget rätt eller fel och när det är över vet vi hur det gick. En tillit till personal och deltagare som inspirerar.

Motsatsen till långtidsverkan och tillit är quick fixes och det har länge varit tunnsått med sådana på folkhögskolor, men det går inte att säga längre.

Under corona-krisen har det blivit plågsamt tydligt för alla – jag drar till med alla – vilka ohyggliga konsekvenser quick fix-mentaliteten har fått för hemtjänsten och åldringsvården med timvikarier och ovilja att kosta på utbildningar. Och för sjukvården med underbemanning och administrationsberg. Quick fix-mentalitet är kanske en otydlig benämning för detta som gått över världen som en… pandemi. Idén om att bara det vi kan sätta ett pris på har ett värde.

Min stora oro handlar om att när den svåra corona-krisen är över lever quick fix-mentaliteten kvar och fortsätter att stänga ner eftertraktade konstlinjer, slopa mobilitetsstödet till folkhögskolorna, för att sedan raskt upphandla vårarbetsdagen.