Folkhögskollärare gör filmsuccé

Rösten är både försiktig och rak när Johanna Bernhardson ställer frågor till Kjell, Roy och Leif, var och en för sig. Samtalen pågår vid olika tillfällen under fyra års tid. Ibland vid ett köksbord, ibland på en altan eller en utomhusservering som serverar billigt vin. Hennes kroppsspråk är avslappnat och vissa gånger får hon svar på en helt annan fråga än den hon just ställde, och då får samtalet fortsätta åt det hållet. Det här är scener från hennes dokumentärfilm som visas på SVT i april. En långfilm som handlar om den nu avlidna Ronny som var missbrukare, om dokumentärfilmaren Kjell, om Roy – en världsberömd regissör och sist men inte minst: Leif, besiktningsman och Johanna Bernhardsons pappa. Dokumentärens titel är ”Bröderna Andersson” men skulle likaväl kunna heta ”Bröderna Andersson + Bernhardson”, för frågorna som Johanna Bernhardson fördjupar sig i berör och påverkar henne själv, djupt. De fyra bröderna har inte träffats på över tio år och den centrala frågeställningen i dokumentären handlar om just det: Hur är det möjligt? Varför? Och kommer de träffas igen? Det är lite av ett mysterium, fast mitt i verkligheten.

– Mina tidigare filmer utspelar sig ofta i min egen närhet så det var ganska givet att göra en film om de här bröderna, särskilt med tanke på att det är en ovanligt stor statuskontrast i den här syskonskaran, säger Johanna Bernhardson som även arbetar som kursansvarig och dokumentärfilmslärare på Göteborgs folkhögskolas filmproduktionsutbildning.

Utöver eget material med intervjuer med tre av bröderna består filmen av äldre inspelningar om brodern Ronny, missbrukare och hemlös. Men också av sekvenser från farbror Kjells barndomsfilmer, i knastrande super 8-format. ”Bröderna Andersson” är en varm skildring av fyra människor, den är sorglig samtidigt som den då och då lockar till skratt. Intresset för syskonrelationer har ökat sedan Johanna Bernhardson själv fick barn.

– Jag har tre döttrar vars relationer utvecklas och växer fram dagligen. Därför vill jag förstå vad det är som gör att syskon kan glida isär, utan några dramatiska konflikter. Det jag vill förmedla är att vi människor ska ta tag i de relationer vi har, som man kanske har försummat.

– En vacker dag kan det vara för sent. Det är lätt att bara låta saker rinna ut i sanden och då blir det svårare och svårare att återknyta kontakten.

Det jag vill förmedla är att vi människor ska ta tag i de relationer vi har, som man kanske har försummat.

 

En annan frågeställning som går som en röd tråd är hur en förälder påverkar sina barn, och vad det kan få för följder i deras vuxna liv.

– Man vill göra rätt och man vill vara rättvis, men det är svårt, för alla barn behöver olika mycket. Därför vet jag inte riktigt vad rättvisa är. Är det att ge precis lika mycket av sin tid till alla, eller ge var och en efter behov?

När hon får frågan om vem hon har mest gemensamt med av de fyra bröderna blir svaret hennes farmor, vars viktiga roll Johanna Bernhardson inte hade reflekterat över innan hon började med filmen.

– Som mamma har jag förståelse för hur svårt det kan vara om barnen inte mår bra. Och farmor hade ju Ronny, som var alkoholist och hemlös under många år. Och en make som var alkoholist. Det måste ha påverkat henne hela tiden, säger hon och berättar att det var när farmodern gick bort som bröderna gled isär.

– Det var hon som höll ihop familjen och det är inte specifikt för henne. Det har mer eller mindre blivit kvinnans roll att ha koll på alla och se till att alla mår bra.

Bakgrunden till brödernas uteblivna kontakt handlar om brist på initiativförmåga, säger hon och fortsätter:

– Efter farmor var det ingen som tog över den stafettpinnen, kanske väntade de på att någon annan skulle göra det, och så gjorde ingen det. Men så är det ju i alla relationer. Det är ett underhållsarbete.

Just alkoholproblem är något som återkommer i filmen. Alla bröderna dricker alkohol i olika utsträckning. Kan det vara genetiskt? frågar de sig under flera av samtalen. Johanna Bernhardson själv har slutat dricka alkohol. Under en period blev suget efter ett glas vin efter jobbet för kännbart.

Roy gav aldrig upp. Och det är även något jag försöker förmedla till mina elever.

Alla bröderna får lika mycket utrymme. Var och ens liv är lika fascinerande att ta del av, men förmodligen hade filmen inte fått lika stor uppmärksamhet om det inte vore för filmskaparen Roy Andersson, konstaterar hon. Johanna Bernhardson jobbade hos honom i fyra år när hon var ung. Att prata om den tiden känns lite som att berätta lumparhistorier, känner hon.

– Jag lärde mig mycket, men allra mest att kämpa mig igenom stress och press och att inte ge upp. Roy gav aldrig upp. Och det är även något jag försöker förmedla till mina elever. Om de tycker att det är jättejobbigt så är det helt enkelt bara så processen ser ut. Det innebär inte att något är fel. Om man jobbar sig igenom något svårt kommer det att bli bra.

I ”Bröderna Andersson” får man se klipp från Roy Anderssons Studio 24 under inspelningen av ”Sånger från andra våningen”. Då var han i sena 50-årsåldern och går granskande omkring i inspelningslokalen. Johanna Bernhardson var alltid på sin vakt när hon var där.

– Roy var lite lynnig och kunde plötsligt skälla ut någon. Men på det stora hela var det ganska fantastiskt. Det var härligt att få vara en del av något.

Omkring trettio år senare, i samtalen med brors­dottern Johanna Bernhardson, framstår han som en ganska snäll, trött och en aning förmäten person. En bit in i ett av samtalen slår han fast att hans filmer är några av världshistoriens bästa.

Johanna Bernhardson står både Kjell och sin pappa Leif nära. Pappa Leif tar långa tankepauser under samtalen. Hon besöker honom ofta. Leif har MS (multipel skleros) och behöver hjälp i vardagen. I filmen säger Johanna Bernhardson: ”När jag fick barn sa alla att jag skulle vara orolig över dem hela livet, men ingen sa att man skulle vara orolig över sina föräldrar.” Farbrodern Kjell upplevs både som den farbror han är, och som en arbetskollega.

Rollen som dokumentärfilmslärare handlar i första hand om att få deltagarna att ”våga”, understryker hon. Själv ser hon sig som en lärare som i första hand inspirerar och handleder, för vissa saker är svåra att lära ut.

– Man lär sig via görandet. Man kan tänka ut hundra superbra dokumentärer i huvudet, men det är först när man har filmat som det kan bli något. Det är det steget som är det viktigaste. Deltagarna måste våga testa olika saker och bygga ihop det på olika sätt.

– Det är en väldigt fri och experimentell form och då brukar deltagarna ofta upptäcka olika berättarsätt som de kan ta med sig in i mer traditionella historier. Ofta blir det lite av en ögonöppnare. Och sedan måste man förstås våga visa upp sin film också, och stå för det man har gjort.

Johanna Bernhardson berättar att hon var fruktansvärt nervös den dag som filmen skulle premiärvisas på Göteborgs filmfestival. Det var också i den vevan som bröderna skulle se filmen för första gången. Vad skulle de tycka? Vad skulle de känna?

– Jag var rädd att de skulle tycka att de var framställda på ett negativt sätt. Det vill säga de moraliska aspekterna: hur man skildrar andra människor när man tar sig rätten att berätta om deras liv? Men de tycker jättemycket om filmen.

 

LÄS MER: 

”Jag blev förälskad i folkbildning”

Frida Hyvönen: Maxad integritet

Hon lyfter glesbygden