Det informella lärandet är livsviktigt
Krönika Lärande sker inte bara i skolan – det formas i livet, kulturen och i mötet med andra. Folkhögskolans pedagogik bygger på den insikten: att växa i sin egen takt, bli sedd som hel människa och utvecklas i gemenskap, skriver Anna-Karin Hallonsten, redaktör på Folkhögskolan.
När Johan Söderman beskriver sin egen bildningsresa från en skoltrött tonåring till professor i barn- och ungdomsvetenskap blir det tydligt att lärandet inte bara sker inom de traditionella skolväggarna. I det här numret berättar han om sin väg till utveckling, via hiphopkulturen och ett allmänt engagemang för samhällsfrågor. Med andra ord ett talande exempel om att lärande ofta sker i det informella, i det fria. Och det är nog mycket tack vare den inställningen som han utsågs till ansvarig för forskarskolan för lärare på folkhögskola för fyra år sedan.
Folkhögskolans nära pedagogik bygger på samma insikt: att människor lär sig bäst när de känner sig delaktiga och får utvecklas i sin egen takt.
Bildning som något större
Den synen på lärande blir även tydlig på Birkagårdens folkhögskola där jag har varit på besök. De betonar att studieomdömen inte bara handlar om typiska skolprestationer utan också om social förmåga och uthållighet. Deltagarna bedöms utifrån helheten, inte utifrån enstaka provtillfällen. På så vis tar folkhögskolan hänsyn till människan bakom resultatet. Man ser bildning som något större och som en kultur som bygger på förtroende, där lärarna lyssnar på varandras perspektiv och skapar en gemensam bedömning.
I det här numret kan du också ta del av idéhistorikern Sverker Sörlins analys av folkbildningens och folkhögskolans utsatta position. Hans ord kan sammanfattas så här: Frågan är inte om vi har råd med folkbildningen – utan om vi har råd att förlora den.
