Det demokratiska fotarbetet kräver ryggrad
Ledare Vi lever i den politiska hållhakarnas tid. Med utgångspunkt i Norden har vi en demokratisk infrastruktur som blir än viktigare att stå upp för, skriver Tomas Rosengren, ordförande Sveriges Lärare Folkhögskolan.
Samtiden är svår att fånga. Sedan den 20 januari när Donald Trump tillträdde är det med viss vånda jag öppnar morgonens nyhetsflöde. Den ena dagen överträffar den andra gällande politiska beslut som för någon månad sedan skulle anses helt bisarra men som nu inte bara läggs fram, utan även drivs igenom i högst oklara processer. Som historielärare har jag i diskussioner ofta fått höra, inte minst sedan Putin började göra anspråk på Ukraina: ”Den som nämner Hitler först förlorar.” Det har månne stått för någon slags dold förnekelse för att det som hände på 30-talet inte kan hända igen, därtill är vi för upplysta. Men kanske är det just den förnekelsen som har gjort att historien enligt Annales-skolans logik tillåter ännu ett varv? 30-talet är ju bara något vi fascinerat kan grotta ner oss i via svartvita journalfilmer.
Taktiken var densamma
Jag vill då påminna mig om att det inte är längre bort i tid än att min 87-årige pappa var ett halvår gammal under Kristallnatten 1938, då bokbålen brann som mest. Samma vecka som detta skrivs kommer rapporter om utrensningar av opassande litteratur vid statliga institutioner i USA. ”Machtübernahme” var nazisternas egna begrepp för maktövertagandet 1933, men taktiken var den samma då som den vi ser Trump-administrationen använda nu. Skit i reglerna, ifrågasätt överenskomna demokratiska strukturer och sätt institutionerna ur spel. Allt går så fort och inte bara oppositionen utan också republikaner som tidigare stått upp för konstitutionen står oenigt förlamade. Vad det beror på har säkert olika svar, men något säger mig att vi lever i den politiska hållhakarnas tid. Vi har politiker med personliga intressen på spel. Det drar i anpassningens namn ur den lilla rakhet som finns kvar i ryggraden.
Demokrati på klassrumsnivå
Mitt emellan dessa numera lierade supermakter, båda med egna ”Anschluss-ambitioner”, befinner vi oss. Hur kan vi förhindra en liknande utveckling här? Med utgångspunkt i Norden har vi en demokratisk infrastruktur som blir än viktigare att stå upp för. Den svenska modellen har fortfarande en stark ställning. Sveriges Lärare med den enskilde lärarens som medlem kan som part på arbetsmarknaden påverka förutsättningarna ute på landets skolor och folkhögskolor. Vi ska arbeta avtalsvägen och inte lägga besluten i händerna på politikerna. De ska förhålla sig till parterna som gemensamt fick ansvaret över arbetsmarknaden 1938, ett år då demokratin tog olika vägar i Europa. För oss folkhögskollärare handlar det om förutsättningarna att göra demokrati på klassrumsnivå och skola demokratiska medborgare med egen ryggrad. Fotarbetet är en förutsättning för att upprätthålla den demokratiska infrastrukturen.
LÄS ÄVEN:
