Elicia, 16: Skolans ständiga bedömningar bryter ner oss elever

Nu när jag sitter här i bilen på väg hem från min vinterstuga där jag tillbringat mitt påsklov, kom jag att tänka på en viktig insikt. Vi går i skolan större delen av våra liv. Varje vardag, varje termin och varje år följer samma mönster. Vi sitter i klassrum med lysrörsljus som bländar våra ögon och betygskriterier som tynger våra axlar. Vi memorerar ekvationer, glosor, årtal och alla cellens delar. Vårt fokus är att förbereda oss inför prov, skriva uppsatser, hålla presentationer och att trycka ner vår ångest så länge vi befinner oss inom skolans väggar. Vi lär oss att leverera det som systemet förväntar sig av oss. Våra lärare tränar oss i att prestera, men ingen lär oss hur vi ska leva.

Men samtidigt som vi memorerar decimalerna i pi, finns det ingen som lär oss att hantera sorg. Ingen visar oss hur man bygger upp sin självkänsla när den blivit nedbruten av elaka kommentarer, tystnad eller svek. Det pratas sällan om hur man sätter gränser eller hur man hittar tillbaka till sig själv efter att man tappat bort vem man är.

”Inte lärarnas fel”

Vi vet hur man räknar ut vinkeln i en triangel, men inte hur man löser en konflikt med en vän. Vi kan skriva labbrapporter, men har svårt att sätta ord på våra känslor. Vi lär oss skillnaden mellan ”de” och ”dem”, men vi får inte veta hur man skiljer på en sann vän och en svikare. Jag undrar varför jag måste minnas hur Vincent van Gogh tog sitt liv, när det jag egentligen vill veta är hur man blir lycklig. Skolan säger att den förbereder oss för livet, men ibland känns det som att den bara förbereder oss för att bli kuggar i en maskin. Duktiga, tysta, stressade kuggar som vet hur man presterar men saknar kunskapen om hur man mår.

Varför finns det ingen lektion i hur man tar sig upp ur sängen när allt känns meningslöst? Ingen kurs som lär oss hur vi ska hanterar kriser inom familjen. Inget prov i att säga ”jag behöver hjälp”, trots att det är en av livets viktigaste meningar. Jag har lärt mig att stressa, att tysta min ångest och att vara rädd för att misslyckas. Jag har vant mig vid känslan av att alltid bära en tung sten i bröstet, som när som helst kan rasa ner. Men varför får vi inte lära oss att det är mänskligt? Att det är okej att vara trasig ibland? Att ta hjälp och vila inte innebär att ge upp?

Jag tror inte att det här är lärarnas fel, och jag lägger ingen skuld på er. Jag vet att ni kämpar. Jag ser det. Ni är lika fast i systemet som vi är, med kursplaner, tidsbrist och betygspress. Det finns ingen tid att prata om livet, det står inte med i schemat. Kanske är det just det som är problemet: vi har blivit så fokuserade på vad som står i läroplanen att vi har glömt vad som ska stå i hjärtat.

Elicia Rudberg Övereng.

Vi bedöms ständigt. Poäng, kommentarer, betyg, omprov. Vi lär oss tidigt att vi är värda något när vi levererar. Att ett F betyder ”du är inte tillräcklig” medan ett A betyder ”du är duktig”. Och sakta har vi börjat tro att detta är sanning, att vårt värde går att mäta i en bokstav, i vår prestation och hur bra vi lyckats spela detta spel. Men vad händer om man inte klarar spelet? Under hela årskurs 9 har jag varit rädd för att förlora det. Jag intalar mig dagligen ”en dag till, du klarar en dag till”.

”Då får jag panik”

När någon frågar mig vad jag vill göra i framtiden, får jag panik. För jag vet inte. Jag har aldrig haft tid att ta reda på vad jag vill. Allt har bara handlat om nästa inlämning, nästa deadline, nästa prov. Vi har aldrig fått stanna upp och tänka, vad drömmer jag om? Vad får mig att känna något? Vad vill jag bortom förväntningar och prestation?

Kanske låter jag dramatisk, kanske tänker du att jag överdriver. Men jag vet att jag inte är ensam, jag ser det i korridorerna. I trötta ögon, stressade rörelser och viskningar mellan lektionerna. Jag hör det i samtal på bussen på väg hem. Vi är en generation som kan allt förutom att andas.

Så vad önskar jag mig egentligen? Jag önskar att skolan ska våga bli mer mänsklig. Jag vill att vi ska kunna prata om det som sårar, som berör och som känns svårt. Jag vill lära mig att förstå hur jag är en människa och inte bara en elev. För det verkliga livet kommer inte alltid att se ut som ett flervalsprov. Livet är ibland kaos och osäkerhet. Men om vi aldrig får öva på det, hur ska vi då klara det?

Vi behöver inte fler betyg nu. Vi behöver fler vuxna som lyssnar och verkligen förstår. Vi behöver inte fler prov, vi behöver mer samtal. Vi behöver inte fler inlämningar, vi behöver fler stunder där vi får vara ärliga utan att riskera att bli dömda.

”Vill tacka er lärare”

Skolan har gett mig mycket, men den har inte visar mig hur man lever. Det har jag fått lära mig på egen hand, i smyg, på natten, när ingen ser. Och det är något som jag inte tänker acceptera längre.

Jag vill tacka er lärare för att ni, trots tidspress ibland stannar kvar efter lektionerna för att lyssna på oss. För att ni har sett oss, även när vi bara har varit skuggor i korridoren. Era små omtankar har räddat fler hjärtan än vad ni kan ana.

Och till dig som sitter där och läser detta: våga stanna upp. Skriv inte bara nästa prov, utan skriv din egen berättelse. För livet handlar trots allt inte om ännu en inlämning.

Nu har jag inga fler ord. Det får räcka nu. För det bästa sättet att lära sig att leva är helt enkelt att börja göra det.

Elicia Rudberg Övereng, 16 år
Elev i årskurs 9