Inger stärker eleverna och höjer matteresultaten

I klassrummet sitter åtta elever i årskurs nio som länge tvivlat på sina kunskaper i matematik. Och som fortfarande gör det, om än lite mindre än tidigare. 

Hälften av dem har gått Inger Lignells intensivundervisning i matematik – tre lektioner i veckan, tjugo minuter per gång, i fem veckor – och nu kämpar de vidare i en grupp för elever som behöver arbeta i långsammare tempo.

För två år sedan fick Inger Lignell och skolans dåvarande specialpedagog ett stipendium från Lärarstiftelsen innovativt lärande. Nu skulle de äntligen få förverkliga sin dröm om intensivundervisning i matematik, inspirerat av forskaren Görel Sterner.

Måluppfyllelsen hade länge varit låg på Albäcksskolan i Hultsfred och det var uppenbart att de behövde hitta bättre rutiner för kartläggningen av eleverna, och för att öka likvärdigheten i undervisningen, berättar Inger Lignell.

– Men intensivundervisning handlar nästan lika mycket om att öka elevernas självförtroende. Det finns inget annat ämne i skolan där vi kan känna oss så dumma som i matematik. Och då kan man tänka – vad gör det med oss människor egentligen? Vad leder det till? Vilka strategier använder vi för att dölja det?

Fullt av energi

Här finns många strategier, konstaterar hon. Vissa blir utagerande och stör på lektionerna, andra kryper ihop, döljer sig och tar stöd av bänkkamraten men lyckas ändå inte hänga med.

– Och om de inte klarar sina tester så får de med sig en bibba med arbetsblad hem, för att komma i kapp. Mina elever hatar arbetsblad!

Klassrummet vi befinner oss i är fullt av energi, en blandning av stök och glada och högljudda röster som har lite svårt att dämpa sig när Inger Lignell drar i gång. En kille med vacker sångröst sitter och sjunger mitt i klassrummet. 

Nu ska de fortsätta arbetet med funktioner och inleder med en liten repetition.

– Vi startar med vår övning ”sant, kanske eller falskt”. Först kommer ni att se en bild på tavlan, från projektorn. Sedan säger jag ett påstående som ni ska ta ställning till. Den som tror att det är sant ställer sig på höger sida av klassrummet, ”falskt” till vänster och ”kanske” i mitten, säger hon.

Därefter syns ett koordinatsystem på tavlan.

– Okej … jag säger: Det här är ett koordinatsystem. Sant, falskt eller kanske?

En person ställer sig i mitten, två vid falskt och majoriteten vid sant. 

Sedan identifierar de vad som är kännetecknande för ett koordinatsystem. Och fortsätter att ta ställning till en rad andra påståenden.

– Okej! Nu säger jag att koordinaterna här på tavlan för origo är 0;5.

– Nej, ropar några av eleverna. Inger Lignell undrar varför och ber Fadi komma fram och placera ut punkten för det rätta svaret. 

Nu vänder Fadi och Inger Lignell ryggen till, ställer sig tätt tillsammans, tittar på koordinatsystemet och viskar lite hit och dit. Han nickar, Inger Lignell skakar diskret på huvudet, peppar och förklarar lite till. Han viskar en fråga och sedan nickar han igen. De är som ett litet team. Slutligen vänder de sig om.

– Fadi – vilket är alltså koordinaten för origo? Han ritar ut ett kryss på rätt ställe och Inger Lignell ropar: ”Yes! Där satt den.” Fadi sätter sig ner. Han ser glad ut. 

Tillåtande miljö

Nästa person får ta med sig en hjälpreda, som Inger Lignell kallar det, för att lösa en uppgift. Ingen ska känna sig utsatt. Ingen skrattar elakt när någon inte kan och Inger Lignell säger inte ordet ”fel” en enda gång under lektionen. 

I slutet av genomgången har de identifierat räta linjens ekvation, löst en ekvation tillsammans och det blir dags att arbeta individuellt med en sida i boken.

Masa och Sedra läste intensivmatte hos Inger Lignell när de gick i sjuan och berättar att de tycker att matte har blivit roligare tack vare det. Att Inger Lignell förklarar på ett lugnt och konkret sätt.

– Det är lättare och Inger ger oss fler sätt att jobba på, säger Masa.

En annan elev berättar att han gillar matte om han förstår, annars inte. Och att det är lättare att koncentrera sig när man får sitta själv med Inger. 

Samma sak gäller eleven Sanna.

– Men jag kom främst hit för att stärka mitt självförtroende, berättar hon. 

Efter lektionen konstaterar Inger Lignell att många av de elever hon arbetar med har haft svårt för matematik sedan lågstadiet. Och att det till och med inte är helt ovanligt att de kommer till högstadiet utan att veta vad talkompisar är.

– De kommer ju stupa hela vägen för då blir det ingen effektivitet i arbetet. Och multiplikations­tabellen … så mycket skada den har gjort för dem som inte har hittat något system för att förstå den.

Snart ska vi få träffa Vilda som just nu går intensivundervisning hos Inger Lignell. Hon går i årskurs sju och berättade själv för Inger Lignell att hon är orolig eftersom hon har svårt för matematik, och vill komma in på gymnasiet.

– När eleverna kommer till mig första gången så får de en sådan här, säger Inger Lignell och visar ett ark i en pärm.

Längst upp syns en jätteglad emoji och näst längst ned syns en tårögd. Totalt finns det fem emojis att välja mellan. Eleverna får ringa in och göra en uppskattning av vilken emoji som rimmar med deras sinnesstämning när de kommer till en matematiklektion. Vilda har ringat in den tårögda emojin och motiverat sitt val i skrift:

”Det är inte roligt. Det är svårt och då blir det ännu tråkigare.”

”Vad stolt jag blir”

Det är tydligt att Inger Lignells arbete till mångt och mycket handlar om psykologi. Hon vill hjälpa eleverna att förstå att varje litet, litet steg är en framgång.

Upplägget bakom intensivundervisningen består av olika faser.

– Vi börjar aldrig med siffror och tal. I stället bygger eller ritar vi och eleven får sätta ord på sina tankar för att sedan kunna överföra de kunskaperna till det abstrakta mattesymbolspråket. Sedan gör vi räkneoperationer och växlar mellan abstrakt och konkret.

Nu kommer Vilda in i klassrummet och slår sig ner bredvid Inger Lignell som tar fram en uppsättning matematiska decimalkuber och berättar att de ska arbeta med decimaltal genom att göra olika kombinationer med kuberna. Inger Lignell skriver ett tal på en liten tavla och bygger det med hjälp av klossarna. De går igenom heltal, decimaltal, hundra­delar och fortsätter med nya tal. Sedan kommer de in på ett sidospår – bråktal.

– Men du Vilda, varför ska man egentligen röra till det och skriva saker på olika sätt? Det kan man verkligen fundera på. Men ibland har man helt enkelt mer nytta av bråk och ibland av decimaltal. För de har ju samma värde, eller hur? säger hon.

När de har laborerat en stund blir det dags för Vilda att ta fram ett tal med hjälp av klossarna, lägga ihop det med ett annat tal och slutligen dela upp det i heltal, tiondelar och hundradelar.

– Vad stolt jag blir över dig! Känner du att du förstår vad du gjorde?

Ett försiktigt ja, blir svaret.

– Du Vilda, ska jag berätta för dig vad jag tror hände när du gick på låg- och mellanstadiet? Jag tror man gick alldeles för snabbt fram under matematiklektionerna, att man hade för bråttom och då blev det lite för svårt för dig att hålla isär bråk och decimaltal. Så vad säger du nu, tror du att du kommer fixa det här om vi fortsätter jobba på det här viset?

– Ja, säger Vilda.

– Det tror jag med, säger Inger Lignell.

Men det är inte alltid det går så här bra, berättar Inger Lignell efter lektionen. Även om det oftast går i rätt riktning.

– När vi har arbetat tillsammans i fem veckor så gör vi en ny skattning och det är bara en gång som en elev inte har tyckt att känslan för matematik har förändrats till det bättre. Men jag upplevde honom som väldigt, väldigt trött. Jag tror det är jätteansträngande att inte förstå, och därför är min dröm att man började mycket tidigare med den här typen av arbetssätt i skolan. Redan i lågstadiet.

LÄS ÄVEN

Mattemissionär ligger steget före

Hon botar elevernas matteångest

Intensivmatte får eleverna på banan

Speciallärare bakom Västerås succéprojekt för att höja matematiken