Jag har alltid dåligt samvete. För att mina elever inte klarar sig så bra som man skulle önska, för att jag inte hinner uppmärksamma elevers svaga kunskaper tillräckligt fort och för att jag inte lyckas undervisa enligt de principer som framhålls av expertisen. När man läser forskares och andra experters uttalanden om undervisning, får man läsa saker som ”det är för lite repetition”, ”använd blockmodellen” och ”man bör undervisa genom problemlösning”. Låt oss utgå från det sista, inte minst för att jag tror på undervisning genom problemlösning när det är möjligt.

Det är ganska lätt att inse att elever på mellanstadienivå lätt själva kan komma fram till arean av en parallellogram, som är ett av de exempel jag sett. Men kan gymnasieelever lära sig att derivera genom problemlösning, kan de hitta standardavvikelsebegreppet?

Ger mig dåligt samvete

Det är här det dåliga samvetet kommer in – när jag planerar och misslyckas med att komma på hur ett specifikt moment ska läras ut genom problemlösning, eller när jag genomfört en lektion som inte alls fungerar. Men kanske är det så att just det momentet faktiskt inte var lämpligt att undervisa genom problemlösning?

Jag saknar ofta beskrivningar av vad det är som kan läras (och inte läras) genom en viss metod. Vilka elever missgynnas av metoden? Vilka fällor kan man gå i som lärare? Och inte minst: hur lång tid tar det att lära ut något med den här metoden? Tar det lång tid kanske man bara kan använda den för vissa nyckelmoment även om den är överlägsen. Naturligtvis är det omöjligt för en forskare att alltid ha svar på frågorna, men en signal om ödmjukhet skulle kunna göra det lättare att genomdriva förändringar. När lärare lämnas ensamma med sitt omdöme för att avgöra när en metod fungerar kommer de ofta att avfärda nya metoder som orealistiska, i alla fall enligt min erfarenhet.

Undersök gränserna för metoden

Oftast finns forskning gjord på exempel där den valda metoden fungerar väl och är relativt lätt att implementera, men det är ovanligare att forskning undersöker gränserna för metoden. Ett rimligt sätt att närma sig de här frågorna vore att försöka planera en hel kurs utifrån en viss metod, för att visa när den fungerar – och inte. Det hade varit oerhört befriande med en forskare som sa: ”För de här lärandemålen fungerar problemlösning bra, men för de här andra målen behöver vi en genomgång.” Ett läromedel som bygger på den typen av resonemang, tydligt redovisade, hade kunnat bli en storsäljare. Det finns naturligtvis positiva exempel där man, vad jag förstår, försöker adressera den frågan, exempelvis ”Tänka, resonera och räkna” och ”Rik matematik” – båda läromedel för yngre barn.

För egen del behöver jag fokusera på att stjäla mer material rätt av. Då kanske jag hittar mer som fungerar, än när jag ska hitta på själv. Jag ska också sluta lyssna på de som inte beskriver svagheterna med sina metoder. Då kanske jag får mindre dåligt samvete. 

Olof Dahl är lärare i matematik och fysik på Franklins gymnasium i Mölndal.

LÄS ÄVEN

Dahl: Utan lärobok blir det fruktansvärt mycket merarbete

Dahl: Vi borde tramsa lite mer i skolan

Dahl: Därför behövs inga hypoteser före laborationen

Dahl: När förenklingar stjälper mer än de hjälper i skolan

Dahl: Enstaka misstag får inte väga för tungt i matten