I min inkorg om tio år

År: 2035

Tid: 15 februari 13:37:42

Från: Erik Davidsson

Till: Martin Harari Thuresson

Ämne: Vi är besvikna på
yrkesgymnasiet.

Mejl:

Hej, som vd på Braon i Bästsverige känner jag i dag stor besvikelse. Vi på Braon har arbetat nära yrkesskolorna i området och efterfrågat 32 praktikanter till vår verksamhet under vårterminen. I dag fick jag beskedet att vi enbart blivit tilldelade åtta elever. Det är livsviktigt för företag i vår bransch att ständigt ha praktikanter i verksamheten som med sitt driv, engagemang och positiva inställning ser till att vi hela tiden vitaliserar oss.

Eleverna kommer också med kunskaper om det senaste om branschen, vilket vi är i desperat behov av. Att yrkesutbildningen inte kan tillhandahålla den kompetens i den volym som vi behöver är ett hot mot hela samhället, eftersom vår bransch då inte kan leverera sina tjänster till samhället i stort. Jag vill så fort som möjligt ha ett möte med dig som är lärare för att hitta vägar framåt. Hur kan vi stötta er för att få fler elever att söka utbildningen och göra sin praktik hos oss?

Något måste göras nu! Tack på förhand för ett snabbt svar!

Erik Davidsson

 

I dag är läget det motsatta. Jag, som yrkeslärare, får e-post av företag som är besvikna. Men inte av samma anledning som i framtidsmejlet. Eleverna har inte tagit ansvar eller så har de visat ointresse. Det är alltid tungt att läsa, känslomässigt: Tanken på att ringa och prata med en besviken person på företaget, tanken på att det kanske blir ännu tuffare att få en APL-plats på det företaget kommande år. Jag upplever att dessa tankar dränerar mig på energi vilket gör att jag inte orkar kämpa så mycket som vanligt. Det är känslan som dränerar mig, inte arbetet i sig. Och om jag påverkas mycket av den känslan är det inte otänkbart att eleverna också gör det.

Finns det elever som känner motsvarande dränering i undervisningen som jag känner när jag får ett mejl från ett besviket företag? När har vi lärare tid för att arbeta med hur eleverna känner i förhållande till olika ämnen och sitt framtida yrke? När får vi eleven i resonans med yrkeskunskaper och med sin yrkesidentitet? Tänk om de fick känna samhörighet med kollegor på sin praktikplats och kärlek till sitt yrke.

Tänk om vi kan få eleverna att känna ansvar, nyfikenhet och till och med glädje, när de jobbar i skolan eller på en arbetsplats. Tänk om vi kan komma så långt att företagen skriker om de inte får så många elever på praktik som de hade önskat. Tänk hur vi lärare skulle känna när företagen drar i eleverna innan de ens har börjat. Då skulle den tid som vi lärare lägger ner på att leta APL-platser frigöras till att arbeta med det vi älskar: att undervisa och visa eleverna varför det yrke de utbildar sig till är så fantastiskt! Vilken energi skulle den miljön ge oss?