Vänta med helheten

Illustration: Tzenko Stoyanov

”Att fokusera på direkt ordigenkänning i tidig läsundervisning för att skapa en skicklig avkodare är som att låta ett barn sitta och stirra på noter av Tjajkovskij för att skapa en konsertpianist – inte särskilt effektivt!”

Detta är ett citat hämtat från den australiska forskaren Anne Castles vetenskapliga artiklar. Hon är en av de forskare som förespråkar ljudning som inlärningsmetod och har gjort sin röst hörd i det så kallade läskriget som bröt ut på 1970-talet: ljudning kontra helhetsmetoden.

Logopeden och forskaren Anna Eva Hallin vid Karolinska Institutet är av samma åsikt, och förklarar att helhetsmetoden innebär att man fokuserar på helord och använder ledtrådar i texten i tidig läsinlärning. Medan ljudmetoden inleder med ljud- och bokstavsinlärning, för att sedan fortsätta med helheten.

Det alarmerande är att många lärarutbildningar presen­terar metoderna som likvärdiga – att lärarna i princip ­verkar kunna välja den de gillar bäst när de undervisar.

– Ljudmetoden har ett stort stöd i forskningen, och min egen forskning och tolvåriga utredningsarbete med barn med språk-, läs- och skrivsvårigheter pekar åt samma håll, säger Anna Eva Hallin, som i sin argumentation gärna baserar sig på Anne Castles forskning vid Macquarie University i Sydney.

Hon deltog även i framtagandet av de nationella riktlinjerna (2017) om hur logopeder ska utreda misstänkta inlärningssvårigheter.

Enligt en rapport från OECD uppnår inte 20 procent av 15-åringarna i rikare länder den förväntade läsnivån.

– Majoriteten kommer att knäcka koden även om de inte fått undervisning enligt ljudmetoden. Men med fel metod är det fler elever som inte gör det och det är just därför den här forskningen är så viktig, säger hon.

Anna Eva Hallin stödjer sig på en kunskapsöversikt från Vetenskapsrådet (2015) som inkluderar cirka 4 000 svenska och internationella forskningsstudier av elever mellan sex och tolv år. Den visar att läsinlärningsmetoder som går ut på att man lär nybörjarläsare fonologisk medvetenhet och strukturerad koppling mellan bokstav och bokstavsljud ger bäst resultat.

– Men sedan behövs det självklart mycket mer för att bli en god läsare. Ljudmetoden utesluter inte att man arbetar parallellt med läsförståelsestrategier.

En av nackdelarna med att fokusera på helord är att det krävs en stor mängd ord för att kunna läsa en text.

– Det är bättre att gå från det enkla till det svåra. När man har ljudat ett ord korrekt många gånger så kommer ordet att sparas som en ordbild, och då automatiseras avkodningsprocessen, säger hon.

Illustration: Tzenko Stoyanov

Ett exempel kan vara att låta barnet lära sig kopplingen mellan vanliga bokstäver och bokstavsljud som går att hålla ut. Bokstäverna som s, o, l, a, r och m brukar vara bra att börja med, enligt Anna Eva Hallin. Då kan barnet lära sig att ljuda ”sssoooll”, ”ssssoommm” och ”rrrooosss”. Och därefter kan man fortsätta med svårare ord.

När Anna Eva Hallin träffar lärare tycker hon det verkar som att många inte riktigt har fått med sig kunskapen om hur man lär barn att läsa på bästa sätt.

– Men det är inte lärarnas fel. Det alarmerande är att många lärarutbildningar presenterar metoderna som likvärdiga, att lärarna i princip verkar kunna välja den de gillar bäst när de undervisar, säger hon.

Hennes uppfattning är även att det finns lärosäten som förespråkar helhetssmetoden.

– Givetvis finns det inte en metod som passar alla barn. Men det borde vara självklart att börja med den metod som har visat sig fungera för flest elever.

Två av myterna om ljudning, som ofta tas upp av dess kritiker, är att den fokuserar på att lära barn att läsa nonsensord – helt påhittade ord – och att den därmed är meningslös och robotlik. Motståndarna menar också att ljudande läsning är tråkig eftersom läsning är så mycket mer än att bara ljuda sig igenom ord. Tvärtom, menar Anna Eva Hallin. I och med att ljudningsmetoden har positiva effekter på förmågan att läsa så skapar den motivation.

Anna Eva Hallin berättar att ett av kriterierna för att en logoped ska ställa en dyslexidiagnos är att eleven har fått god undervisning och tillräcklig träning. Ibland när hon och hennes kollegor utreder yngre elever så rekommenderar de att träna ljudning strukturerat.

– Men det blir svårare att ställa en diagnos om det kommer in en elev från årskurs åtta och vi inte vet vilken undervisning den eleven har fått. I den åldern har elever med läs- och skrivsvårigheter ofta tappat intresset för läsning.

Hon tillägger att kraven på självständig läsning stiger för varje skolår. Texttyperna blir allt fler, avancerade och längre, och då är risken ännu större att eleverna halkar efter.

Så var det bättre förr, när ljudning var den självklara metoden?

– Tittar man på forskningen så borde det ha lett till att färre elever utvecklade avkodningssvårigheter förr, säger Anna Eva Hallin. Men det är många andra faktorer som spelar in: Hur många, hur roliga och hur elevanpassade texter läste man då? För att bli en bra läsare måste man ju ljuda sig igenom en stor mängd texter.