”Våga ställa utmanande frågor”

Illustration: Kenneth Andersson

Så sitter man där med ett gäng stressade kollegor runt bordet och ska ha kollegial handledning. Dessutom om något så svårt som specialpedagogik. Lill Langelotz är forskare i pedagogiskt arbete vid Högskolan i Borås och har bland annat skrivit en avhandling om kollegial handledning. Hon ser flera fallgropar i det specialpedagogiska lyftet och andra fortbildningar som bygger på samma princip, såsom Läslyftet.

Den främsta fallgropen är att deltagarna vill att handledaren levererar sanningar. Eller åtminstone kommer med något enkelt tips. Det bygger på synen att handledaren är experten.

– Det är lätt att som handledare då känna att man borde ge något råd eller komma med en slutsats, säger Lill Langelotz.

Det handlar inte om att ifrågasätta, utan om att undra – undra på riktigt.

Därför måste gruppen, innan arbetet drar i gång, diskutera handledarens och deltagarnas roller och förväntningar. Lill Langelotz sammanfattar handledarrollen under ett kollegialt lärande med att moderera samtalet, ställa frågor som ”varför” för att föra diskussionen vidare samt ta in litteratur och referenser som fördjupar samtalet.

Frågan ”varför” är viktig för att undvika en annan fallgrop, nämligen att den kollegiala handledningen reduceras till att lärarna visar upp goda exempel för varandra, eller levererar sina bästa tips och tricks. Och när deltagarna rätt och slätt säger att de har testat modulen och att ”det gick bra”.

Lill Langelotz. Foto: Suss Wilén

– Vad var det som gick bra? Och varför gick det bra? För vem gick det bra? I vilken kontext gick det bra? Det handlar inte om att ifrågasätta, utan om att undra – undra på riktigt.

Lill Langelotz framhåller att i en kollegial handledning bör alla i gruppen kunna ställa dessa frågor till varandra, men om samtalet går trögt blir det en ännu viktigare uppgift för handledaren.

Men det räcker inte med de uppriktigt undrande frågorna. Den kollegiala handledningen lyfter ett snäpp om man vågar ställa de utmanande frågorna: ”Varför gör du så? Vad får det för konsekvenser?” På så vis kommer samtalet in på didaktik och kunskaps- och människosyn.

Här vill dock Lill Langelotz varna för ännu en fälla: tillrättavisandet.

– Kollegahandledningen blir ofta fostrande; ”du borde inte göra så där”. Det finns en risk att en eller två lärare i gruppen blir mycket korrigerade.

För att gruppen inte ska hamna i den tillrättavisande fällan är det återigen viktigt att handledningen inte drar i gång utan att förutsättningarna är klargjorda. I stället för att rätta varandra kan man fråga: ”Varför undervisar du så? Hur påverkar det lärandet?” Kanhända visar det sig att det som aldrig skulle ha fungerat i ditt klassrum, kanske gör det hos någon annan.

Om de utmanande frågorna ska landa väl och leda till ett lärande, är tillit a och o.

– Det handlar om att våga visa sig för sina kollegor. Tilliten i gruppen kanske inte finns från början, men kan växa fram på vägen, säger Lill Langelotz, som såg en sådan utveckling i den lärargrupp som hon följde i sitt avhandlingsarbete.

Men själva idén med ett specialpedagogiskt lyft då? Är det möjligt att lärarna får kunskap i specialpedagogik, som ju är en utbildning på avancerad nivå, genom att sitta ner och prata under några tillfällen?

– Vi får inte några nya specialpedagoger genom ett sådant här kompetenslyft, det är helt klart. Men jag tänker att det egentligen handlar om ett lyft i inkluderande allmän-pedagogik.

Det finns dock en risk, framhåller Lill Langelotz, att kollegor och kanske framför allt skolledaren sätter för stor tilltro till kompetensutvecklingen: ”Nu har du ju fått det här, funkar det fortfarande inte?” Men ett kompetenslyft i specialpedagogik vaccinerar inte lärarna från framtida svårigheter i sin undervisning.