Anpassa skolan efter eleverna!
Specialpedagogik Debatten om anpassningar i klassrummet gick het under valrörelsen. Men om skolan ska vara för alla, och alla elever har rätt att tillgodogöra sig undervisningen – borde inte anpassningar vara ett normaltillstånd?
Special: Anpassningar
För 50 år sedan omformulerade politikerna ”en skola för alla”. Elever skulle inte delas upp och specialundervisningen minimeras – trots att 7 av 10 elever behövde sådan redan då. Men inkludering kräver stöd inte bara till eleverna utan också för lärarna.
Gunilla Lindqvist, studierektor för masterutbildningarna i specialpedagogik, beskriver extra anpassningar som ”frågor om förutsättningar för lärande”, baserat på att alla elever har olika förutsättningar och vissa har större behov av stöd.
I siffror
75 % av eleverna med anpassningar får sådana som inte stämmer överens med behoven, enligt Skolinspektionens bedömning.
50 % av fallen som Skolinspektionen granskat följs inte upp av skolorna, vad gäller huruvida anpassningarna gett avsedd effekt.
65 % av lärarna anser sig ha tillräcklig kunskap och kompetens för att kunna stödja elever i behov av extra anpassningar och särskilt stöd.
90 % av lärarna i Skolinspektionens undersökning säger sig ha kunskap och kompetens att upptäcka elever i behov av extra anpassningar eller särskilt stöd.
Från Skolinspektionens rapport ”Skolans arbete med extra anpassningar”.
När Gunilla började forska var det ett jobbigt steg för henne att kliva ut ur klassrummet. Därför har hennes forskning alltid varit så verksamhetsnära som möjligt, och fokuserad på ”att göra någon form av skillnad”. I dag har hon både en forskande och en undervisande roll inom specialpedagogik, på Högskolan Dalarna respektive Uppsala universitet. Och hon gläds åt att det skett en utveckling av synen på särskilt stöd.
– Tidigare var det främst specialpedagoger som hade en relationell syn på barn med behov av särskilt stöd. Övriga yrkesgrupper orienterade mer utifrån ett behov av speciallärare. I det mötet har det traditionellt kunnat uppstå en konflikt där undervisande lärare inte upplevt att eleven fått stöd från elevhälsan. Men numera får allt fler lärare relationell kunskap.
Gunilla Lindqvist säger att extra anpassningar i klassrummet går hand i hand med inkluderingstanken.
– Studier visar att lärare generellt är positiva till inkludering, och accepterar uppdraget, men tycker att det är svårt i praktiken.
Topp 5 extra anpassningar
Särskilt schema för skoldagen
Ett annat sätt att förklara undervisningsområden på
Stöd för att starta och avsluta skolarbetet
Tydligare instruktioner
Hörselkåpor
Lokala förutsättningar spelar stor roll. Ju fler elever i klassrummet, desto svårare blir det att inkludera och ge utrymme för extra anpassningar. Och Gunilla ser inkluderingsbegreppet som tveeggat. En positiv idé och nästan gränslös vision – men så bred att den närmast är att jämföra med att försöka ”uppnå fred”. Därför behöver inkluderingen förtydligas av andra begrepp, som tillgänglighet och delaktighet.
– Men det finns en tydlig intention från politiker och myndigheter – att ansvaret för anpassningar i första hand ligger hos läraren, säger Gunilla Lindqvist.
– Skolan har ett uppdrag att ta emot alla elever och en skyldighet att ta hand om alla. Redan när man införde LGR 69 såg man att så många som 60 procent av eleverna hade specialundervisning. SIA-utredningen 1971 fick som uppgift att utreda problemet med stöd till vad man då kallade ”underpresterande elever”. Utredningen kom fram till att ”en organisatorisk differentiering av eleverna på skilda studievägar så långt möjligt skulle undvikas”.
Från att specialundervisning varit norm i den svenska skolan tvärvände trenden. ”En skola för alla” betydde plötsligt att specialundervisningen skulle minimeras.
– I stället för stöd till elever gick man över till stöd för lärarna, säger Gunilla Lindqvist. Men då krävs förutsättningar för bra ledning och stimulans i klassrummet. Eftersom särskilt stöd dessutom är väldigt dyrt, och kanske inte så effektivt, har det nya nyckelbegreppet blivit ”tillgänglig lärmiljö”.
En av de vanligaste anpassningarna är individuellt schema, och det finns inget som hindrar att man gör det på en organisationsnivå i klassrummet. Då blir lärmiljön tillgänglig och behovet tillgodoses. Samma sak när det gäller enklare texter och tillgång till inläst material. Ibland kan det även vara anpassningar som står i motsättning till varandra.
– Man pratar mycket om npf-säkra klassrum, men det är ett begrepp som används generellt trots att behoven ser helt olika ut från elev till elev. Vissa elever med dessa diagnoser vill ha kala väggar och tystnad för att slippa distraktion medan andra mår bäst i en mer ombonad miljö med lite småsurr omkring sig.
För en specialpedagog handlar mycket om att ligga före och vara minröjare, anpassa kraven och hjälpa eleven övervinna svårigheter. Skapa goda cirklar genom att tillsammans med läraren planera för att barnet ska lyckas.
– Ett uttryck man ofta hör är att ”allt börjar med en bra lärare”. Men även det blir ett tveeggat svärd eftersom det omvänt innebär att allt är ditt fel, hela skulden hamnar på den enskilda läraren.
Gunilla Lindqvist önskar att det var mer fokus på specialpedagogik under rektorsutbildningen. Rektorer behöver större genuin kunskap för att fördela arbetet i de här frågorna.
– På lärarutbildningen finns det redan mycket specialpedagogik, men begreppet extra anpassningar skulle behöva belysas inom exempelvis didaktik!
LÄS ÄVEN
Anpassa skolan efter eleverna!
Specialpedagog i förskolan – Maria Ohlsson berättar om sin bok
