Fohlin: ”Nu måste grälet om skolan få ett slut”

LÄS MER Fohlin: ”Alla lärare behöver de professionella samtalen”

Valrörelsen är i gång. Vi ser det på alla reformförslag och skolutredningar som haglar över oss. Vad bra, så vi är mitt uppe i en öppen dialog om vilken skola vi vill ha? Nehejdu, tvärtom. Samtalet om skolan har förvandlats till ett slagfält för hårda ord, hård populism, hård polarisering.

Häromveckan fastnade jag i en skoldiskussion i sociala medier, och vad som började med en saklig fråga slutade snart i ett verbalt skyttegravskrig med alltmer uppskruvat tonläge för varje kommentar. I stället för att bemöta varandras argument ärligt började deltagarna medvetet misstolka varandra och komma med personangrepp. Tyvärr är detta allt annat än unikt. Samhällsdebatten, inte minst den om skolan, är numera en strid som ska vinnas till varje pris, inte en diskussion för att förstå varandra.

Skolans utmaningar blir reducerade till ”tankefel” i stället för organisation, resurser och vilket stöd som behövs. Resultatet? Problemen kvarstår och förblir olösta.

I riksdagen har regeringspartier talat om en ”kravlös flumskola”, medan oppositionen lagt skolans problem på regeringen och kallat resultatet ”katastrofalt”. Med sådana värdeladdade ord slipper såklart båda sidor bemöta varandras verkliga argument. Det är bekvämare att slåss mot en nidbild än att ha ett öppet samtal om varför vi tänker som vi gör. Det politiska samtalet är utan tvekan en del av förklaringen till varför skolan befinner sig där den är i dag.

För när vi använder ett sådant språk låser vi oss i försvar och attack. Ja, jag erkänner, det är lätt att falla dit själv! Jag lämnar ibland sakfrågan och börjar smutskasta i stället. Jag hör det även runt omkring mig: någon ryter till åt ”den andra sidan”, som om motparten är en fiende. Då börjar vi tolka allt illvilligt, vi letar fel och missar chansen att förstå vad som faktiskt menas och vilka erfarenheter som formar våra tankar.

I denna polariserade debatt har forskningen blivit mer vapen än verktyg. Något att slå varandra i huvudet med. Ofta hör jag att ”forskningen visar att min ståndpunkt är rätt!”, underförstått att den andra har fel. Visst är det bra att luta sig mot vetenskap, men i praktiken används ofta forskning selektivt och för att städa bort det man själv anser är felaktiga värderingar.

Risken är att forskning, som ska hjälpa oss att förstå, tolka och pröva, förvandlas till motsatsen. När någon slår en rapport i bordet som ”bevisar allt” och samtidigt anklagar motparten för att strunta i vetenskapen så har vi kastat bort vetenskapens viktigaste möjlighet, den att finna en gemensam kunskapsgrund. I stället för att nyfiket undersöka varför vi tolkar studier olika använder vi forskning för att ”vinna”, och det gör oss dummare: undervisningfenomen reduceras till slagord, kvalitativ och kvantitativ forskning ställs mot varandra och det kritiska tänkandet ersätts av att leta argument för det som bekräftar det vi själva tycker.

Men forskning om lärande rymmer sällan enkla sanningar. Skolan är komplex, studier pekar ofta åt olika håll och vår tolkning färgas av vad vi prioriterar, vår syn på elever och vad för mål undervisningen har. Nyanser får inte plats i den trånga, pressade skyttegraven. Pedagogiska frågor reduceras till rätt eller fel utifrån ideologiska linjer. Samtalet kokas ner till vulgärargument och ställer katederundervisning mot projektarbete, faktakunskaper mot kreativitet, disciplin mot inkludering. Skolans utmaningar blir därmed reducerade till ”tankefel” i stället för organisation, resurser och vilket stöd som behövs. Resultatet? Problemen kvarstår och förblir olösta.

Debatten spiller även över till skolan. Ett ”vi och dom”-tänk växer fram, där olika konfliktytor letas upp och eldas på i det offentliga samtalet. Se bara på motsättningen som nu förstärks mellan lärare och elevhälsa, trots att alla personalgrupper arbetar mot samma mål. Det oroar mig.

När någon slår en rapport i bordet som ”bevisar allt” och samtidigt anklagar motparten för att strunta i vetenskapen så har vi kastat bort vetenskapens viktigaste möjlighet, den att finna en gemensam kunskapsgrund.

Något har gått snett när vi börjar se på varandra som motståndare i stället för samarbetspartners. I ett sådant klimat vågar färre lärare be om stöd eller pröva nya idéer, av rädsla för kritik, och elevhälsan upplever att deras insatser och vardagliga slit inte värdesätts. De stora förlorarna blir självklart eleverna.

Flera decennier av pendlande skolreformer och pajkastning har inte gett oss den stabila grund lärare och skolan behöver. Jag tror att om debatten fortsätter på samma spår, där olika sidor skuldbelägger varandra och vägrar lyssna på vad skolan faktiskt behöver för att lyckas, kommer vi stå här om tio år igen och kräva nya kraftiga reformer.

I dag ställde jag en fråga jag inte har något svar på: Vad hände med det nyfikna samtalet? Ni vet, samtalen där vi faktiskt vill lära oss något. Jag behöver hitta tillbaka dit. De mest givande mötena i mitt liv har alltid varit när jag verkligen försökt förstå varför någon tänker annorlunda och där jag orkat ställa följdfrågor. Forskaren Stefan Sellbjer är inne på samma spår: om vi tonar ned våra egna anspråk och försöker se det ärliga uppsåtet bakom andras ståndpunkter blir skoldebatten mer nyanserad. Då slipper vi invektiv och grova förenklingar som inte hör hemma i ett öppet, demokratiskt samtal.

Missförstå mig inte: jag vill varken sudda ut skillnader eller nå en falsk konsensus. Ett öppet samtalsklimat rymmer oenighet och saklig debatt, och vi behöver fler samtal om vilken skola vi vill ha. Men i stället för att vart tionde år riva upp hela läroplanen och börja om från början behöver vi långsamma, genomtänkta förändringar som växer fram i dialog mellan politiker, forskare och lärare. Låt oss börja i det gemensamma: en skola där alla elever kan lyckas oavsett förutsättningar, och därefter mötas i ett öppet och ärligt samtal om vad som behövs för att nå dit.

LÄS ÄVEN

Fohlin: ”Vi skyller vår otrygghet på barnen”

Elin Z: ”Ge politikerna åtgärdsprogram, de behöver särskilt stöd!”

”No Excuses Sverige är en propagandakampanj”