Samsyn hjälper barn med autism

– Vi är mer konsekventa än förut. Det har skapat ett lugn i gruppen, säger förskolläraren Edita Lepenica. Foto: Nicke Johansson

Förskolan Karlagatan i Olskroken i centrala Göteborg är inrymd i ett vanligt bostadsrättshus, med gården på baksidan. När man kommer in öppnar sig fyra avdelningar fördelade på två gamla lägenheter. På avdelning Blå är det just nu fri lek med aktiviteter i racerummet, ateljén och matsalen. Pussel, spring och rörelse, plus-plus och måla. I myshörnan kan man varva ner, läsa en bok och lysa med ficklampan. Där finns kuddar, en hylla för alla böcker och tjocka gardiner att dra för. Det är bra om man behöver en paus.

De pedagogiska lekmiljöerna som finns på avdelningen är tydliga och inbjudande.

I hallen hänger stödbilder på dagens aktiviteter och bilder på leksaker, mat och olika frukter.

I Göteborg fanns mellan åren 2013 och 2016 ett projekt som en del i ett barns autismutredning. Projektet är nu avslutat men arbetssättet permanentat i hela staden.

När ett barn har fått en autismdiagnos erbjuds förskollärarna på barnets förskoleavdelning, vårdnadshavarna samt den specialpedagog som arbetar mot förskolan en föreläsning och två handledningstillfällen med specialpedagoger från BNK, enheten för barnneuropsykiatri, på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Att alla får samma information gör det lättare för specialpedagogen Mona Karlsson:

– Alla på avdelningen och föräldrarna får en gemensam grundförståelse för vad en autismdiagnos kan innebära. En del förskollärare har träffat barn med autism, andra inte. Och kunskaperna om hur man kan arbeta skiljer sig därför åt, säger hon.

Det bästa är att vi alla har lärt oss tillsammans och att det inte fanns några krav på hur mycket man skulle veta om autism innan.

Mona Karlsson upplever att stressen bland förskolans personal har minskat.

– Eftersom alla har hört samma sak, är det lättare för mig att påminna om sådant som föreläsarna på BNK har sagt: ”Kommer ni ihåg det här?” säger hon.

Mona Karlsson följer arbetslagens arbete och insatser för barnen under lång tid, just nu arbetar hon mot 27 förskoleavdelningar, och träffar arbetslagen tre–fyra gånger per termin.

– Vi fungerar som varandras bollplank när vi stämmer av vad som har fungerat och vad som inte har fungerat, säger hon.

För även om förståelsen för autism har blivit större, behöver förskolorna ofta stöd i hur de kan bygga en miljö som fungerar, och hur de kan arbeta med kommunikationen och samspelet i gruppen. De behöver också hjälp med att kunna utmana barnen att komma vidare.

– Vi tittar på vad förskolan behöver göra utifrån miljö, arbetssätt och förhållningsätt för att det ska gå framåt och jag försöker också att lyfta det som faktiskt fungerar för barnet utifrån behov och intressen. Det kan vara lätt att fastna i det som inte fungerar annars.

Bilder på leksaker, mat och aktiviteter hänger i hallen. Foto: Nicke Johansson

Mona Karlsson tycker att förskollärare generellt i dag är väldigt medvetna om att de ska inkludera alla barn i gruppen och om varför de arbetar som de gör. I dag ser man till att miljön i förskolan ska fungera för alla, i stället för att som tidigare mer se till hur barnet med diagnos kunde ändra sig.

Bildstöd finns i många förskolor i dag, men är särskilt viktigt för barn med autism. På Karlagatan används bilder på bland annat leksaker och olika lekar. I hallen finns bilder på skor och ytterkläder. Dagarna har färg­schema. Flera i förskolan arbetar också med tecken som stöd.

Förskolläraren Edita Lepenica tycker att handledningen har gjort henne säkrare på hur man som pedagog kan arbeta med barn med autism. Föreläsningen på BNK gav henne också grundläggande fakta.

– Det bästa är att vi alla har lärt oss tillsammans och att det inte fanns några krav på hur mycket man skulle veta om autism innan. Jag visste egentligen ingenting och kände mig lite nervös över det, säger hon.

Under handledningarna fick de tips på metoder och material. Hon berättar att förskolan exempelvis arbetar mycket mer med fasta rutiner nu.

­– Vi är mer konsekventa än förut och har ett schema som vi alltid följer. Det har gett ett lugn i hela gruppen.

– Förut var det problem vid matsituationen. BNK gav oss tips om att servera samma rätter under lång tid, så det blev enbart köttbullar och korv fem dagar i veckan under flera veckor. Då fick det vara så utan att vi blev stressade över det, och sedan utökade vi maträtterna efterhand.

Det är vårt jobb att se till att det fungerar för barnet i förskolan och sedan resten av livet, menar specialpedagogen Mona Karlsson. Foto: Nicke Johansson

Det är likadant med aktiviteterna. I stället för att visa bilder på fem olika aktiviteter som det går att välja på, är det bestämt att det blir en aktivitet om dagen i kanske en veckas tid.

Sedan en tid arbetar förskolan också med lågaffektivt bemötande.

– Det är inte alltid så lätt att ta ett steg tillbaka, men vi försöker. Det blir inte samma låsningar, varken för barnen eller pedagogerna, utan vi tycker att konflikter går lättare att lösa när vi inte reagerar så starkt utan backar och låter situationen bli lugnare, säger Edita Lepenica.

När det är dags att börja i förskoleklass sker det en överlämning för alla barn. För de barn som har en diagnos och behöver extra stöd eller anpassningar, skriver förskolans pedagoger och specialpedagogen ett dokument utifrån barnets perspektiv: vad fungerar och hur har man arbetat?

Överlämningen sker tillsammans med vårdnadshavare.

– Det som fungerar ska man göra mer av och mindre av det som inte fungerar. Jag tycker att det har varit bra att tänka på i samtalen med föräldrar, för vi samarbetar ju med dem. Som förälder kan det kännas tungt ibland och då gäller det att vi säger att ”det här är faktiskt bra”. Vi behöver tänka både att det ska fungera i förskolan och resten av livet, säger Mona Karlsson.