”Skjut inte, det här är en skola!”

”Skola, skjut ej!” står det på ett skoltak i favelan Complexo da Maré i norra Rio de Janeiro. Budskapet är riktat till stadens polisstyrka, en åtgärd som togs av pedagogen Yvonne Bezerra de Mello efter ett våldsamt ingripande i området 2016. Polisen brukar skjuta med kulspruta från helikoptrar under sådana operationer.

– Sedan dess har situationen bara blivit värre, säger hon.

20 miljoner brasilianska barn är analfabeter, och anledningen är deras erfarenheter av våld. Bara skolan kan förändra världen.

Hennes Facebookinlägg med bilder på affischen blev virala förra året, efter ännu en polisoperation i Maré där åtta människor dödades. Skottlossningar är en del av vardagen i slumområdena, och inte sällan tar de plats vid skolan, som tvingas stänga dörrarna och skicka hem eleverna.

Yvonne grundade skolan Projeto Uerê 1998. Men hennes intresse för specialpedagogik föddes i praktiken när hon som 13-årig volontär läste för synskadade barn, och när hon fyra år senare deltog i ett annat ambulerande volontärprojekt.

– I norra Brasilien fick jag förståelse för vad verklig fattigdom är. Då bestämde jag mig för att oavsett vad jag jobbar med så vill jag uppmärksamma de här barnen.

Som 18-årig lingvistikstudent i Paris insåg hon hur mycket svårare invandrarbarn hade det i skolan, och började intressera sig för inlärningsprocessen hos barn som gått igenom traumatiska upplevelser. Via universitetet fick hon ett stipendium för att arbeta med barn från krigsdrabbade länder som Etiopien, Sudan, Eritrea, Tanzania och Angola.

– Det var då jag började skaffa mig de kunskaperna som senare blev grunden till mitt projekt Uerê.

Under 1980-talet återvände Yvonne hem till Rio de Janeiro och bestämde sig för att börja jobba på gatorna.

– Jag grundade en skola utan dörrar eller fönster och började lära barnen läsa och skriva. Jag älskade vart och ett av dem som om de vore mina.

Under 13 år pendlade hon varje dag mellan tre olika stadsdelar för att träffa sina 150 hemlösa elever, fram till natten för tragedin som kallas ”Candelárias slakt”, när tre ex-poliser och milismedlemmar sköt ihjäl åtta av Yvonnes elever, mellan 11 och 19 år, som låg och sov i närheten av Candelárias-kyrkan.

– Jag brukade ge mina elever telefonpolletter så att de kunde ringa mig om det var något. Den här natten ringde de mig. ”Skynda dig hit, fröken, de dödar oss!” Jag var först på plats och tillbringade hela natten med dem, kramade och tröstade de överlevande. Den natten kände jag att jag hade ett uppdrag. Jag skulle grunda min egen skola. Uerês första klassrum byggde jag under en bro.

Samtidigt höll hon en ensam protestvaka varje kväll på mordplatsen, för att kräva att mördarna skulle ställas inför rätta. Efter en månad kidnappade de henne.

– De kände till mitt arbete och visste att jag hade på koll vilka de var och på deras droghandel. Jag kände gevären mot mitt huvud, kände att handen på avtryckaren skakade och ångrade sig. När jag efter tre timmar släpptes var det som en bekräftelse på att jag måste fortsätta med mitt uppdrag. Jag tvivlade aldrig mer.

Plötsligt hade Yvonne 200 elever i detta sjaskiga klassrum, byggt med staket. Där jobbade hon till 1998, då hon med stöd av en amerikansk affärsman byggde den nuvarande skolan i Complexo da Maré.

För att utveckla metoden Uerê-Mello kombinerade Yvonne sitt brinnande intresse för specialpedagogik med självlärda kunskaper i neurovetenskap. Utbildningen som lingvist kom också till nytta.

– Den hade till exempel lärt mig att ett sexårigt barn behöver 4 000 ord i sitt korttidsminne för att kunna lära sig att läsa och skriva. Barnen som kommer till min skola har 300–400.

Vissa barns inlärningssvårigheter beror alltså på ett bristande korttidsminne – en konsekvens av våldsamma traumatiska upplevelser.

– Brasilien ligger i botten av världsrankningar av utbildningsnivå och över 20 miljoner brasilianska barn är analfabeter. Den huvudsakliga anledningen är erfarenheten av våld, som blockerar deras inlärningsprocess.

Förmågan att bearbeta sin intelligens genom att öka minneskapaciteten förklaras av det neurovetenskapliga begreppet neuroplasticitet, en riktlinje i metoden Uerê-Mellos utveckling.

Det är svårt att veta vad som ska hända med skolorna. Regeringen vill utföra ett slags hjärntvätt, ta bort ämnen som uppmuntrar till ­tänkande.

– För att hjärnan ska fungera på rätt sätt måste man kunna använda båda hemisfärerna, därför jobbar jag med aktiviteter som stimulerar både den vänstra, med till exempel logik och matematik, och den högra med visuell stimulans, retorik och spatial intelligens.

Det är inte bara neurovetenskapen som Uerê-Mello baseras på utan också tron på det emotionella planets betydelse för inlärningsprocessen.

– Jag vill uppmuntra till nyfikenhet i klassrummet. Anledningen till att många barn inte gillar skolan är att skolmiljön uppfattas som ”tråkig”. Inlärningen ska vara en känslomässig aktivitet.

Dessutom påpekar Yvonne vikten av att anpassa sig till den teknologiska utvecklingen.

– Den nya generationens hjärnor har ett annat sätt att bilda synapser på och skolan måste anpassa sig. Vi kan inte längre arbeta med 1900-talets industriella modell.

Det brasilianska utbildningsdepartementet vill inte ge Projeto Uerê skoltillstånd, så i stället drivs skolan som en NGO, en icke-statlig organisation.

– Man behöver inget myndighetstillstånd för att utbilda. Paulo Freire hade inte heller tillstånd, säger hon, syftande på Brasiliens mest berömda pedagog.

Trots detta lyckades hon inkludera sin metod i Rio de Janeiros statliga utbildningsplan mellan 2008 och 2016. Dessutom har Unesco erkänt metodens giltighet. De senaste åren har Yvonne utbildat lärare i bland annat Tyskland och Polen, och förra året höll hon i Fryshuset i Husby en utbildning för svenska lärare som arbetar med flyktingbarn.

Vid sidan om arbetet med att expandera sin metod till flera skolor har hon även ett fast schema i sin skola. Måndag till fredag undervisar hon heltid i litteratur, psykologi och Afrikas historia för 300 elever i tolv grupper. Men försöket att driva en egen pedagogisk metod för utsatta barn i ett land som Brasilien, särskilt under de senaste åren, har förvandlats till mödosam aktivism.

Att Brasilien i dag styrs av en populistisk extremkonservativ regering reflekteras i skolpolitiken. Redan under Bolsonaros presidentkampanj hade detta en central roll och bidrog i stor utsträckning till hans seger – ett av hans populäraste vallöften var att förbjuda sexualundervisning. En fake news-kampanj spred falsk information om oppositionens utbildningsprojekt, till exempel att det skulle delas ut på skolorna ett ”gay kit” för att ”uppmuntra” homosexualitet hos barn.

Med Bolsonaros stöd förstärktes rörelsen ”Skola utan parti”, som säger sig vilja ”motstå ideologisk indoktrinering”, däribland diskussioner om politik eller genusfrågor. Rörelsen lyckades registrera ett lagförslag som avgränsar vad lärarna tillåts diskutera i klassrummet och uppmuntrar studenter att bevaka sina lärare genom att spela in lektionerna.

– Det är svårt att veta vad som kommer att hända med skolorna i Brasilien. Regeringen vill utföra ett slags hjärntvätt, ta bort ämnen som uppmuntrar till tänkande, som filosofi och sociologi, från kursplanerna.

Eftersom Yvonne Bezerra de Mello är öppet oppositionell utsätts hon för trakasserier och dödshot i sociala medier. Men förföljelsen på grund av arbetet med utsatta barn är inget nytt för henne. 2014 behövde hon rentav lämna landet under några månader, sedan hon återigen hamnat i de nationella nyhetskanalerna när hon hjälpt en svart 15-åring som anklagats för stöld, bundits vid en lyktstolpe och torterats av en grupp män.

Hon undsatte honom och tillkallade polisen. Och brandkåren, för få loss pojken från cykellåset runt hans hals. Händelsen fick stor uppmärksamhet och hon både hyllades för sin medkänsla och kritiserades för att ”försvara kriminella barn”. Kritiken blev så hätsk att hon tvingades fly landet.

– För första gången sedan kidnappningen var jag rädd för mitt liv. Kanske ännu mer rädd nu, eftersom de galna människor som hotade mig i sociala medier kunde vara vem som helst som jag mötte på gatorna.

Och hatdiskursen har blivit det nya normala i och med den politiska polariseringen.

– Nu kallar de mig för kommunist, enligt resonemanget att alla som inte stödjer regeringen anses vara kommunister.

Detta har också gjort att Yvonne förlorat en del stöd från forna donatorer. Men arbetet går oförtrutet vidare. I april var det tänkt att hon skulle ha varit i Sverige igen för att utbilda lärare i sin metod. Det satte coronapandemin stopp för. Men bara tillfälligt, lovar Yvonne Bezerra de Mello.

– För mig finns det ingenting som är omöjligt när det gäller utbildning. Bara skolan kan förändra världen.