”Vi måste bli kompis med att vi alla är onormala”

Foto: Maria Obed

På nyårsafton 2015 ställde sig komikern Olof Wretling på Idunteaterns scen i uppväxtens Umeå. Han valde att göra sitt vinterprat inför publik. Direktsänt i radio. 58 minuters monolog om vårt samhälles behov av att diagnostisera allt och alla.

Han berättade om sitt spring i benen som gjorde att han som sexåring inte kunde sluta springa, det tog stopp först bakom soffan hos olika grannar som han smitit in till. Där kunde han vila ut, i sina blöta strumpor. Han talade om sin livliga fantasi och om de rödkladdade papperen i skolan som avslöjade hur oduglig han var på att stava, använda rätt kommateringar och passa in i skolans krav på hur skrivandet skulle gå till.

När han fyllde 40 för två år sedan ville han titta på sin patientjournal. De bruna, vadderade kuverten damp ned i brevlådan. Ett efter ett efter ett. Ville han verkligen ha alla journaler utskrivna? undrade Majornas vårdcentral i västra Göteborg.

Det ville han, lärarsonen Olof Wretling som numera bor i Karlstad och är inte så lite hypokondriskt lagd. Han fick sida efter sida med sjukdomar, möjliga sjukdomar och tvångstankar. Det är där, i Karlstad, vi ses, en grå måndag då solen lyser någon helt annanstans. Han har en brun hatt på huvudet, en vit fleecejacka knäppt ända upp i halsen och grå byxor. Där Olof Wretling på scen och i radio alltid är knivskarp och välformulerad, är han under vårt möte lite förvirrad. Ibland kommer han i mål med sina funderingar, ibland inte.

På många sätt är Olof Wretling en Tage Danielsson för vår tid. Det var Tage Danielsson som en gång i tiden uppfann programformatet Sommar som sedan har vuxit och knoppat av sig till Vinter. Precis som Tage Danielsson är Olof Wretlings humor snäll, varm och medmänsklig, men ändå galen och hisnande överraskande ibland. Som karaktären Katla, den mycket självupptagne nycirkusartisten som hämningslöst och med rullande r kastar sig in i nästa misslyckande. Eller som livscoachen Peter Nilsson, en trygg och orädd men ibland provocerande klippa i stormens öga.

Nu har han fått göra fem Vinter-program, så många gånger har radiolyssnarna röstat fram honom som en av sina favoriter. Han har synts som den bortskämde Bröli i svt:s Pappas pengar och var med i julkalendrarna 2010 och 2015. Den här våren står han på scen både med sin egen hyllade föreställning Diagnoserna i mitt liv och med sitt humorgäng i Mammas nya kille. Han utgör också en fjärdedel av humorgruppen Klungan. Ograbbiga är de båda, elaka är de aldrig.

– Att förlöjliga eller ironisera, eller att trycka till varandra, jag tycker inte om det. Det finns nog ett humanistiskt uppdrag i mig, ett slags kall.

I sin föreställning och i radioprogrammen har han fått utlopp för sin kärlek till det han kallar för västerbottniska berättelser. Där P O Enquist, Torgny Lindgren och Sara Lidman är i högsta grad närvarande, liksom hans egen pappa som ofta ställde sig upp på släktträffar och läste dikter på dialekt. Olof Wretling beskriver sitt berättande som blommigt och kargt på en gång. Dialektalt och med en tydlig personlig avsändare.

Skaparglädje. För humoristen Olof Wretling är processen, arbetet med en sketch eller en föreställning eller kanske ett vinterprogram, mycket viktigare än bra
recensioner och hyllningar. "Det är som när man var barn, det är mycket roligare att planera och bygga kojan än att leka och sova i den". Foto: Maria Obed

Olof wretlings krumelurer är ett sätt att försöka förstå den värld vi lever i. När han bodde i Göteborg på 1990-talet tyckte han och hans kompisar att det var roligt att snubbla och trilla. De turades om att gå långt före och så gick de andra bakom för att se reaktionerna. De trillade på cyklar och soptunnor och gjorde andra ”urspårade saker”.

– Jag passade aldrig riktigt in i skolan med mitt sätt att vara. Jag har inte någon adhd-diagnos och inte heller var jag en snubbe som trashade lektionerna. Det är väl det som är svårigheten med skolan, hur man ska hantera allas superkrafter. Själv slutade jag skriva, jag slutade berätta.

Olof Wretling kände att han inte hade i språket att göra, han som var ordblind som dyslexi kallades då. Det är fortfarande den enda läkardiagnos han faktiskt har fått, som femtonåring.

Översatt till västerbottniska blev det: Men vad fan har du skrivit? Han berättade en historia i skrift och den kom tillbaka som en rödfläckig prickekorv. Han var lika oförstående varje gång. Skulle lärarna inte prata om historien eller skämtet på rad åtta? Nej, i stället skulle det pratas om stavfelen.

Men så plötsligt en dag på gymnasiet skulle han skriva en text om sitt sommarlov. Han bestämde sig för att strunta i att orden hoppade runt och att ingenting ville bli rättstavat. Han bara öste på och på en och en halv timme fick han ihop en hel bunt papper. Han hade hittat berättarknappen, bilderna och flödet bara kom. Ändå blev resultatet detsamma, läraren förstod ingenting. Eller som Olof Wretling säger det: Oj vad jobbigt, ännu fler sidor att rätta.

– Tänk om någon hade tagit sig tid: Vet du vad Olof, kan inte du läsa den där berättelsen i stället? Det hade kunnat bli en början på något helt nytt: Aha, då förstår jag. Du gör ju en paus där, då ska det vara ett komma där. Det hade nog tänt en lust hos mig.

Vinterpratet och föreställningen, som bygger på samma manus, handlar om att vi är för snabba med att sätta stämplar och med att peka på varandras tillkortakommanden. Olof Wretling menar att det är en (nästan alltid) manlig härskarteknik att sätta sig på någon genom att konstatera att hen är dålig på det och minsann ännu sämre på det. Hen är sån och hen är sån. Det hindrar människor från att växa.

– Jag ville skriva en text som är en knuten näve mot kampen att vara normal. Jag är så ledsen och trött på det här att man ska vara normal. Vi kanske måste bli kompis med att vi alla är lite onormala, att det är det som är normalt.

Olof Wretling konstaterar att han inte vill ta ifrån någon sin diagnos, han har flera vänner som har blivit hjälpta av att få ett namn på sina svårigheter. Men han har också funderat mycket på vad som är vad, vad är ett personlighetsdrag, vad kan vara en fördel och vad kan vara en nackdel?

När han skulle fylla tjugo dog hans pappa. Olof gick till läkare för att få hjälp, för att få stopp på sina panikattacker och sin egen rädsla för att dö. När doktorn bad honom

att skriva ett brev till pappan hände något. Skrivandet blev som terapi. Det var så han lärde sig gråta och sörja, genom att texten rann ut i fingrarna och i kroppen. Brevet i kombination med att han fick en dator med rättstavningsprogram förändrade allt. Kommatecknen och särskrivningarna var inte längre något problem.

– Plötsligt kunde jag tävla på samma villkor som alla andra.

Han kom in på en manusförfattarutbildning där han fick sin berättarkraft bekräftad. Sedan dess skriver han hela tiden i ett konstant flöde av idéer. Skrivandet har blivit hans jobb trots att han under skoltiden satt där och kämpade med ”specialfröken Ulla” utan att de rödfläckiga prickekorvarna försvann.

Han poängterar vikten av att beröra och upplysa med sitt berättande. Han vill förmedla känslor. Skrivande ska svänga, vara direkt, det ska inte handla om att följa regler eller att visa upp sitt kunnande.

– Visst, man kan ställa skorna snyggt i hallen också, man kan snöa in på ordning och reda. Men för mig är skriftspråket bara en ritning för det muntliga berättandet.