Att vara spec på Estniska skolan: ”Alla gör det där lilla extra”

Estniska skolan grundades 1945 och finns sedan början av 1970-­talet i Gamla stan i ­Stockholm. I dagsläget går där cirka 200 elever i årskurs F–9. Skolan har varit Laine Laks Sivertuns arbetsplats alltsedan hon var klar med sin lärar­utbildning 1987.

– Jag har själv estniskt påbrå och när skolan fick höra att det fanns en nyutexaminerad lärare som kunde estniska hörde de av sig, med andra ord har jag varit här väldigt länge nu, säger hon.

Det fanns en tid i början av karriären då hon tvivlade, skulle hon verkligen ägna all tid åt att vara lärare? Hon berättar att hon sökte några olika tjänster men till sist valde att stanna kvar. Varför ändra på ett vinnande koncept? För att utmana sig vidare inom skolvärlden utbildade hon sig sedan till specialpedagog, som är hennes roll på skolan i dag.

Det är viktigt att kunna diskutera fritt utan redovisningsmål.

Hennes examensarbete på special­pedagogutbildningen handlade om strukturerade samtal och det är något hon tog med sig till skolan. Examensarbetet var initialfasen av ett utvecklingsarbete där pedagogiska diskussioner och samtal blev språngbrädan till fortsatt utveckling av verksamheten, och skolledningen gav Laine mandat att hålla i arbetet:

– Vi behöver strukturerade pedagogiska samtal i både större och mindre grupper. Struktur är viktigt för att alla ska komma till tals och känna sig delaktiga. Tillbaka i tjänst på skolan fortsatte möjligheterna att diskutera pedagogik genom exempelvis tisdagsklubben, där vi lyfte pedagogiska frågor, och viktigt är då att inte ha redovisningsmål utan att kunna diskutera fritt – inte bara sådant som ”måste vara bestämt på onsdag”.

Laine berättar att hon har ett jättebra samarbete med ledningen, som ger henne stort förtroende, och det ända sedan hon började på skolan. Som specialpedagog har hon varit delaktig i ledningsgruppen sedan hon kom tillbaka efter sin examen.

– Jag är lite som ”spindeln i nätet” på skolan, jag är delaktig i de flesta arbetsgrupper och har tillsammans med mina kollegor och ledningen kunnat skapa de förutsättningar som gjort vår skola så framgångsrik. I dag är jag verksamhetsledare för elevhälsan och delaktig i utvecklings­arbeten, jag gör fortbildningsinsatser, undervisar, kartlägger, löser konflikter, deltar i skolans likabehandlingsarbete med mera. Det är ett varierande arbete och jag trivs verkligen bra. På Estniska skolan har det alltid funnits en fin, familjär känsla och en trygg lärarkår.

Även rektorer jobbar i verksamheten, ingen är främmande för att hugga i.

Att arbeta på en liten skola betyder att alla behöver hjälpas åt – med både det ena och det andra.

– Både vår rektor och två biträdande rektorer jobbar i verksamheten, alla är delaktiga. Ingen är exempelvis främmande för att skrubba väggar om någon har klottrat. Vi värdesätter varandras kunskap och kompetens, och lyfter varandras styrkor, säger Laine Laks Sivertun.

Estniska skolan är i dag en friskola som drivs som stiftelse, och den gemensamma historia som är skolans grund bidrar naturligtvis till stämningen. I dag har dock inte all personal estniskt påbrå, som var fallet då skolan statade 1945.

– Men nu finns det ofta något annat, som lärare med annan minoritetsbakgrund, delaktighet i ungdomsverksamheter som exempelvis scoutvärlden, erfarenheter från socialtjänst med mera. Alla gör de det där lilla extra som behövs.

LÄS ÄVEN

Speciallärarens fokus: ”Eleverna måste med”

IBIS-modellen ger en tryggare skola

Diana Storvik på nytt jobb – möt en missionär