LÄS MER ”Sluta prata ’gråzoner’ – barnen ska inte bära skolans brister”

Frågan om tillgänglighet i skolan är inte bara en fråga om resurser och organisation. Det är också en fråga om vilka elever skolan är byggd för – och vilka som förväntas anpassa sig när det skaver.

Skolvardagen präglas av höga ambitioner och en verklighet som ofta är pressad. Stora elevgrupper, många uppdrag och begränsade resurser påverkar möjligheterna att skapa undervisning som fungerar för alla – och den erfarenheten ska tas på allvar.

Vad säger det om skolan – och om samhället – när lösningen på komplexitet blir att flytta människor ur gemenskapen i stället för att utveckla den?

Men lösningen kan inte vara att sortera bort människor.

När tiden inte räcker och uppdraget upplevs som för stort hörs ibland tanken att vissa elever hör hemma någon annanstans. Att de skulle få det bättre där. Mer lugn. Mer stöd. Det argumentet förtjänar att tas på allvar.

Men var är detta ”någon annanstans”, och till vilket pris?

Vad säger det om skolan – och om samhället – när lösningen på komplexitet blir att flytta människor ur gemenskapen i stället för att utveckla den?

Jag är van att arbeta med elever som på olika sätt utmanar skolan. Elever som inte alltid passar in i givna strukturer, men som ofta synliggör var skolan behöver utvecklas.

Härom veckan mötte jag en elev som är blind och som skulle prova på gymnasiet. Trots medvetenhet, vilja och professionella intentioner blev mötet plågsamt. Inte för att eleven saknade förmåga, utan för att miljön, strukturerna och de underförstådda förväntningarna tydligt var byggda för någon annan.

Samtidigt vill jag också lyfta detta: det blev en av mina bästa dagar i min yrkeskarriär. Inte för att allt fungerade utan för att mötet gjorde det omöjligt att blunda. Perspektivet skiftade. Det blev smärtsamt tydligt vad tillgänglighet faktiskt handlar om – och varför den är avgörande.

Hur snabbt perspektiv kan förändras när sammanhanget förändras.

I skolan betyder det att olika elever, i olika situationer, behöver olika sätt att möta undervisningen. I olika sammanhang behöver olika människor olika saker för att kunna delta, förstå och lyckas.

När vi säger att tillgänglighet inte fungerar i praktiken behöver vi därför också våga stanna upp och fråga: för vem fungerar skolan redan?

Skolan är inte neutral. Den är byggd kring vissa sätt att ta till sig undervisning, visa kunnande och fungera socialt. Dessa sätt blir norm – andra blir avvikelser.

När elever som inte passar in i dessa normer pekas ut som problemet riskerar vi att glida från pedagogisk analys till sortering. Och då hamnar vi i direkt konflikt med skolans demokratiska uppdrag.

Är det idealbilden av eleven som försvaras, snarare än rätten att få vara elev på olika sätt?

För hur lockar vi unga till demokrati om lösningen på komplexitet blir exkludering? Hur ska elever lära sig att leva tillsammans i ett samhälle präglat av olikhet, om skolan signalerar att vissa sätt att vara inte ryms?

Tillgängliga lärmiljöer handlar därför inte om att allt ska anpassas individuellt. Det handlar om att bredda det som räknas som legitimt deltagande – om att fler elever ska kunna vara kvar i gemenskapen, inte sorteras bort från den.

Den elev som snabbt förstår instruktioner, arbetar självständigt, sitter still och visar sitt kunnande på förväntade sätt passar väl in i skolans struktur. För den eleven är miljön redan tillgänglig. För andra blir tillgänglighet något som måste försvaras.

Här blir frågan om kommunikation avgörande. Lärande är relationellt, och kommunikation kräver minst två. När förståelse inte uppstår är det därför inte rimligt att lägga ansvaret ensidigt på eleven.

Att skapa flera kommunikationskanaler i undervisningen behöver vara ett grunddrag. Det kan handla om teckenspråk, tecken som stöd, bilder, ljud och andra multimodala uttryck – inte som särskilda lösningar för några få, utan som en självklar del av undervisningens struktur och av skolans kompetens.

Men kanske behöver vi också lyfta blicken ytterligare.

I stället för att försöka få allt att fungera inom klassrummets fyra väggar behöver vi ibland se hela skolan som en lärmiljö. Lärande kan organiseras på fler sätt än genom enhetliga grupper, fasta tider och likformiga arbetsformer. När skolans organisation är alltför snäv riskerar vi att tolka organisatoriska begränsningar som individuella brister.

När kommunikationen brister är det inte alltid ett tecken på brist hos eleven. Ibland är det ett tecken på att vi som skola behöver utveckla vår professionella kompetens.

Men detta perspektiv stannar inte i skolan. Det gäller i samhället i stort.

Alla behöver vi hjälp med tillgängligheten någon gång i livet – när språket inte räcker till, när kroppen sätter gränser, när livet förändras. Tillgänglighet är därför inte ett särintresse, utan en grundförutsättning för delaktighet, demokrati och gemenskap.

Att ge upp på unga därför att normen är för snäv är i förlängningen att ge upp på framtiden. Behov är inget annat än mänskliga behov. Bakom varje epitet, bakom varje siffra och varje kategori, finns en människa.

Och då behöver vi våga ställa den kanske mest obekväma frågan:

Sorterar vi bort unga därför att skolan ännu inte har utvecklat tillräcklig kompetens?

En skola som står upp för alla människors lika värde, som rymmer olikhet och tar ansvar för sitt eget lärande, är en skola värd att försvara.

LÄS ÄVEN

”Relationer står inte i vägen för kunskap utan bär den”

”Rädda sexualundervisningen!”

”Elevinflytande är inget hot utan ett stöd för lärarrollen”

Obs-debatten: ”Vi vuxna måste jobba ihop – inte sortera ut elever”