LÄS MER Sverla: ”Varsågod, Mohamsson – bara att kopiera och klistra in”

Under julhelgen får jag den där frågan som alltid dyker upp förr eller senare: ”Men varför är den anpassade skolan så eftersatt, tror du?”

Jag skulle kunna tala länge om organisation, resurser, huvudmannaskap och styrkedjor. Men jag landar alltid i samma punkt: vår människosyn. Vår syn på den här elevgruppen och deras kapacitet. Våra föreställningar om vad de förväntas klara, och vad de förväntas nöja sig med. Förväntningar formar verklighet. Och när ribban ligger lågt, då blir det märkligt nog också acceptabelt att den gör det.

225 timmar mindre undervisning än alla andra elever i svensk skola – det är inte bara en detalj i en timplan, det är ett besked.

Så när jag nyligen såg interpellationsdebatten ”Elever i anpassad skolas rätt till adekvat utbildning” från den 8 december 2025 blev det obehagligt tydligt igen: om inte intresset och förståelsen finns på högsta politiska nivå kommer den här skolformen fortsätta spegla just det, att viljan att verkligen prioritera de här eleverna helt enkelt saknas.

Och då måste vi våga ställa den mest grundläggande frågan: Om vi inte ens kan tala om skolformen, förstå den eller vilja lyfta den, hur ska samhället då kunna se eleverna som fullvärdiga medborgare med rätt till en utbildning av hög kvalitet?

Och så tänker jag: kanske är det nu det händer. Kanske har den anpassade skolan äntligen tagit sig hela vägen upp på den politiska dagordningen. Kanske, kanske börjar vi prata om den, inte som fotnot utan som skolform.

För tro det eller ej: hela 21 minuter i riksdagen ägnas åt anpassad skola. Man får nästan lust att duka fram bubbel och flaggspel.

Tji fick jag.

Jag borde ha vetat bättre än att hoppas. För självklart mynnar det snabbt ut i breda resonemang om ”de största reformerna för svensk skola på över 30 år”. Mycket ord. Mycket system. Väldigt lite verklighet.

Simona Mohamsson säger att de mest behövande eleverna ska möta de bäst utbildade lärarna. Mats Wiking lyfter hur sällan elever med intellektuell funktionsnedsättning ens nämns i skolpolitiken. Det träffar rätt.

Sedan händer det som alltid händer.

Debatten glider över i generella fraser: kompetensförsörjning, minskad administration, satsningar på speciallärare i största allmänhet. Man konstaterar att endast 15 procent av lärarna i anpassad skola är behöriga och talar om att öka attraktionskraften i läraryrket.

Men välkommen till verkligheten, Mohamsson: rektorer försöker rekrytera, men när statusen i läraryrket redan är låg är den ännu lägre i anpassad skolform.

Och det är inte svårt att förstå varför.

För om politiken verkligen ville höja attraktionskraften hade man börjat i det mest grundläggande: att sluta behandla anpassad skola som ett bihang till den vanliga skolan.

Ta bara undervisningstiden. Elever som läser enligt ämnesområden i anpassad skolform får fortfarande 225 timmar mindre undervisning än alla andra elever i svensk skola. Det är inte bara en detalj i en timplan. Det är ett besked. Ett besked som år efter år säger att just de elever som ofta behöver mest undervisning och mest pedagogisk närvaro, förväntas klara sig med minst.

När signalen uppifrån är att den här elevgruppen ska ha mindre tid för lärande, hur kan någon då låtsas bli förvånad över att anpassad skola fortfarande ses som omsorg snarare än utbildning?

Lägg därtill politikens egen paradgren: bortglömdheten.

När den obligatoriska förskoleklassen infördes stod den anpassade skolan utanför.
När garantin för tidiga stödinsatser kom, gällde den inte elever i anpassad skolform.

Om och om igen skickas samma signal. Precis som i dina svar i debatten är budskapet glasklart: den anpassade skolan räknas mindre, och med den också eleverna som går där.

Och som en parentes, men en smärtsamt tydlig sådan: elevantalet i anpassad skola ökar, men lokalerna gör det inte. Vad blir lösningen i praktiken? Jo, verksamheten flyttas till överblivna utrymmen som aldrig var tänkta som skola. Källarvåningar. Vårdcentraler. Gamla förskolor. Avskilda korridorer.

Det är symtom. Symtom på hur skolformen värderas.

Och ändå, mitt i allt detta, finns den största anledningen till hopp.

För i den anpassade skolan arbetar människor som varje dag gör det motsatta mot vad systemen signalerar. Lärare, elevassistenter och skolledare som ser elevernas förmågor, inte deras begränsningar. Som vågar ställa krav, vågar utmana och vågar tro på utveckling när omgivningen fortfarande talar om omsorg och förvaring.

Här möter vi pedagoger som skapar material som inte finns, som bygger strukturer som gör lärandet möjligt. Vi möter elevassistenter som är tryggheten, länken och rösten, de som håller samman vardagen när allt annat skaver. Vi möter skolledare som står upp, gång på gång, också när det blåser.

Och framför allt möter vi elever som vill och kan utvecklas. När de får rätt förutsättningar händer det som borde vara självklart: de utvecklas, tar plats och kliver in i sin egen framtid.

Och just därför blir kontrasten så tydlig: samtidigt som vi har så många kompetenta och engagerade medarbetare som gör allt för elevernas utveckling, är verkligheten också fylld av konstaterade kvalitetsbrister som beskrivs som både omfattande och mycket allvarliga.

I grunden handlar allt om vilka elever vi tycker är värda vad.
Individer med intellektuell funktionsnedsättning är och ska vara en självklar del av vårt samhälle. Då måste deras skolgång hålla samma nivå, samma värdighet och samma kvalitet som all annan utbildning.

Om ni vill tala om anpassad skola, då måste ni också börja behandla den som just en skolform. Inte som ett sidospår, inte som ett undantag och inte som något som kan hanteras sist i kön. När besluten uppifrån signalerar att denna skolform kan nöja sig med mindre, då är det precis så den också kommer att värderas.

Men när vi behandlar den med samma respekt, samma förväntningar och samma professionalism som all annan utbildning, då händer något.

Då höjs både statusen och möjligheterna.

Då får eleverna det de alltid haft rätt till: en skola som tror på dem.

LÄS ÄVEN

Anpassad skola: Tydliggörande pedagogik lyfter klassrummet

Anpassad skola: Mer kunskap – men inte mindre omsorg

Anpassad skola: Metodik som utvecklar skrivandet

Anpassad skola: Emma & Olle jobbar kämpar för förändring

Anpassad skola: Lära för vuxenlivet

Denice Sverla: ”Våra lärare behöver vara didaktiska konstnärer”

Ny anpassad skola – då anpassar sig läraren