LÄS MER Anpassad skola: Metodik som utvecklar skrivandet

Det finns ett särskilt ögonblick i läraryrket när man inser att didaktik inte är ett recept. Den är ett utforskande. Det är lätt att önska att utforskandet skulle gå snabbare, att det fanns en genväg, en mall, en metod som alltid fungerar.

Men elever är unika. Varje grupp, varje individ, varje dag i klassrummet förändrar förutsättningarna. Någonstans där finns också charmen i vårt yrke, att vi aldrig blir färdiga, att vi ständigt måste pröva, justera och förstå mer. Det är frustrerande ibland. Men det är också det som gör arbetet levande.

Skrivande växer när undervisningen träffar rätt och vi förstår vad en elev behöver lära sig för att kunna ta nästa steg.

Ett tydligt exempel är skrivande. För skrivande är inte bara text på ett papper. Det är språk, tanke, struktur och röst. Det är mod. För många elever är skrivande dessutom förenat med erfarenheter av misslyckanden: rättningar som svider, rader som tar slut för fort, känslan av att inte ha något att komma med.

Jag har varit med om många skrivprojekt genom åren. Vissa har varit magiska, vissa har fungerat okej. Andra har runnit ut i sanden. Men den vår då skrivforskaren Murray Gadd kom till vår skola hände något som fortfarande sitter kvar i mig, just för att det var så tydligt professionellt.

Med raska steg gick han in på skolan med sin slitna portfölj i handen. Jag minns hans anspråkslöshet. Inget stort nummer, bara en närvaro som kändes genuin.

Klassen han skulle undervisa var en högstadieklass inom anpassad skola. Elever som på olika sätt kämpat med skrivande och som dessutom skulle möta undervisning på engelska, ett ämne där de redan hade begränsad undervisningstid. Jag minns att jag kände en oro i kroppen. Inte för att jag tvivlade på eleverna, utan för att jag vet hur snabbt skrivande kan låsa sig när man bär på erfarenheter av att inte räcka till.

Murray frågade om han fick möblera om. Stolarna ställdes i en halvcirkel. När eleverna kom in såg jag deras blickar, lite blyga, nyfikna, avvaktande. Sedan började han berätta om sin olydiga hund Baxter.

Det var enkelt, på ytan nästan banalt. Men det var också genomtänkt. Berättelsen var inte bara en rolig start. Den var en dörr in. Plötsligt satt eleverna där och lyssnade på ett sätt jag sällan sett dem lyssna. De följde, skrattade och ville veta mer. Jag såg hur Murray ställde frågor som fick dem att tänka vidare, hur han väntade in svar och hur han tog deras bidrag på allvar. Jag hann tänka: det här är skrivundervisning innan pennan ens nuddar pappret.

Sedan kom uppgiften. Eleverna skulle skriva egna berättelser om hyss, rackartyg eller roliga saker de själva eller andra upplevt. Där blev skillnaden tydlig. Murray gav dem inte bara en rubrik och ett uppdrag. Han verkade veta med en sorts självklar precision vad som behövdes för att de skulle kunna lyckas.

Det var det som fascinerade mig mest. Han visste vad elever behöver kunna för att bli skickliga skribenter. Och han tog ansvar för att undervisa dem i just det.

Inte som en generell idé. Inte som en snygg formulering. Utan konkret, i rummet, med just de här eleverna.

Under skrivprojektet gick jag runt i klassrummet och såg något ovanligt. Ord som tog fart. Meningar som blev fler. Elever som fortsatte när de annars brukar stanna. Det handlade inte bara om att de skrev mer. Det var som att innehållet bar språket framåt. Detaljerna ökade. Ordförrådet blev rikare. Strukturen tydligare. De skrev på engelska och ändå växte texterna.

Efteråt gick jag tillbaka till deras texter flera gånger. Jag letade efter förklaringar som skulle göra upplevelsen mindre omvälvande. Att det bara var en bra dag. Att de var extra motiverade. Att det handlade om nyhetens behag. Men jag hittade inte det. Jag hittade progression. Den är svår att prata bort.

Det var då jag insåg vad Murray egentligen hade visat mig. Att skrivande inte är något som händer om vi bara ställer tillräckligt många krav eller justerar något runt omkring. Skrivande växer när undervisningen träffar rätt. När vi förstår vad en elev behöver lära sig för att kunna ta nästa steg, och när vi faktiskt undervisar i det.

Här kommer den obekväma delen. När elever utvecklas på det sättet blir det omöjligt att skylla på deras brister. Blicken vänds tillbaka mot oss. Frågan blir: vad är det jag undervisar i? Vad är det jag missar? Vad behöver jag se?

För det Murray gjorde var inte att få dem att skriva. Han gjorde något mer krävande. Han såg människan bakom texten. Han kände in, justerade och bar lektionen med både värme och tydlighet. Han utgick från eleverna, men han stannade inte där. Han tog dem vidare, steg för steg, mot det som gör en skribent skicklig. De fick med sig ett ämneskunnande. Att gå tillbaka till texten. Att utveckla sitt ordförråd. Att skriva med detaljer.

Det är här jag landar, varje gång jag tänker på den där våren. Undervisning har inga genvägar.

Vi kan inte hoppa över utforskandet. Vi kan inte hoppa över förståelsen. Vi kan inte hoppa över vårt ansvar att se, analysera, undervisa och pröva igen. Det är tungt ibland. Men det är också charmen i yrket. Att vi aldrig blir klara. Att vi får fortsätta utforska.

Och kanske är det precis därför jag fortfarande tänker på Murray.

För han kom inte med en genväg. Han kom med undervisning.

LÄS ÄVEN

Sverla: ”Varsågod, Mohamsson – bara att kopiera och klistra in”

Debatt om OBS-klasserna: ”Vi går in i en historielös tid”

Denice Sverla: ”Våra lärare behöver vara didaktiska konstnärer”