”Ta elever med adhd på allvar”

Annika Ågebrant, samordnare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM. Foto: Olle Melkerhed

Specialpedagogiska skolmyndigheten har frågat elever med adhd hur de har det i skolan och hur de kan få det bättre. Visste ni inte redan det?

– Jo, den bild vi hade stämde bra med vad de sex eleverna säger. Men vårt syfte med rapporten är att motivera alla i skolorna att arbeta med de här frågorna – och vi vet att det som bäst skapar förståelse för eleverna är deras egna berättelser, säger Annika Ågerbrant som har skrivit rapporten.

Hur beskriver eleverna sin vardag?

– Flera lyfter fram att de inte blir trodda när de beskriver sina bekymmer. De tycker att deras lärare kan för lite om adhd och att de inte förstår att varje elev har unika problem. Det är lite tveeggat – eleverna vill att lärarna ska kunna mer om funktionsnedsättningen, men ändå inte generalisera utifrån den. Särskilt tjejerna framhåller att bara för att de har adhd behöver de inte vara utåtagerande och hyperaktiva.

Vad har de för förslag på förändringar?

– Det viktigaste är att de vill bli lyssnade på när de berättar om sin skolsituation och bli tagna på allvar när de har idéer om hur den kan bli bättre. De önskar också att undervisningen varieras mer. Det kan ske med ganska små medel, som mer arbete med uppgifter där feedback ges direkt, för att motivera. De är inte förtjusta i långa genomgångar, eftersom det är svårt att hålla koncentrationen uppe.

Något annat?

– De vill ha en vuxen kontaktperson, en specialpedagog eller lärare, som de har förtroende för och som kan vara en länk till andra lärare. Eleverna tycker att de behöver mer stöd och hjälp än de kan få av en traditionell mentor.

Ni har också pratat med myndighetens egna rådgivare. Håller de med eleverna?

– De stöttar i princip allt, även om de inte oreserverat skriver under på alla förslag. När en elev vill ha en lärare för varje bänkrad i klassrummet är rådgivarnas reflektion kanske att lärare många gånger är för ensamma i arbetet. Rådgivarna ger sitt fulla stöd till att eleverna ska ha större inflytande över sin situation. En viktig sak är att specialpedagoger, lärare och rektorer tänker på att eleverna aktivt ska vara med när deras behov kartläggs och det bestäms vilka insatser och anpassningar som ska sättas in. Skolorna måste också försöka ha bra kontakt med föräldrarna.

Var det något som överraskade dig i elevernas berättelser?

– Att det faktiskt inte är så mycket de begär. Tar man deras berättelser på allvar och gör enkla insatser, som att utse en kontaktperson, är mycket vunnet.