Bokrecension: Med sårbarhet som verktyg
Fackböcker En spännande antologi om hur skolan tydligare måste uttrycka sig i termer av lösningar och inte problem.
Från sårbarhet till hållbarhet i lärande och undervisning, (red) Barbro Bruce (Studentlitteratur).
Sårbarhet brukar betyda svaghet, men i denna antologi med fokus på gymnasiet och högre studier har de 14 författarna vänt det till en förutsättning för utveckling. Alla medverkar de med sin specifika kunskap och förhåller sig till begreppet sårbarhet utifrån möjligheter och utmaningar.
Bokens redaktör, Barbro Bruce, beskriver i ett eget kapitel sina tankar kring hur all denna sammantagna kunskap bidrar till en djupare förståelse av sårbarhet med syfte att kunna ta sig ur den. Hon menar att sårbarhetsbegreppet ger en bild av att det inte är individen som ”är” sårbar eller ”äger” sårbarheten, utan den ägs av språket och hela skolan som system. Det gäller att inte tillskriva enskilda elever eller lärare problemet utan i stället se den pedagogiska situationen utifrån ett helhetsperspektiv.
Med stort intresse och igenkänning läser jag Sofia Lindbergs kapitel om distansundervisning som en sårbar utbildningsform. Under pandemin har vi på gymnasiet arbetat med liknande metoder. Vi har skaffat oss kunskap och erfarenheter som också kan användas när undervisningen återgår till normalare former.
Något annat som fängslar är Jenny Edvardssons och Anna-Karin Svenssons kapitel. De vill inspirera kring läsning i alla former och får mig att fundera över begreppet skönlitteratur. All läsning borde väl förknippas med en skön läsupplevelse? Facklitteratur, kurslitteratur och skönlitteratur kan berika varandra genom att vidga perspektiven.
För att trivas och stanna kvar i läraryrket gäller det att lära sig leva med villkoren utan att bli stressad av utmaningarna, skriver Barbro Bruce i sin avslutning. Hon menar att en hjälp för att klara av det kan vara att sätta ord på det som utmanar och skaver. Då blir sårbarheten startpunkten för hållbarhet i lärande och undervisning.
