Elevstöd – ett action-jobb!

”Sara och pernilla peppar en i stället för att få en att känna sig missnöjd över det man inte klarar.”

”Om jag hade en jobbig dag i skolan kunde jag prata med dem i stället för att åka från skolan, och om det inte var något jag ville prata med lärarna om så kunde de göra det åt mig.”

”De fick mig att fortsätta kämpa med att plugga upp mina betyg och inte ge upp.”

Svaren började droppa in tio minuter efter att enkäten hade skickats ut via Snapchat.

– Och då handlar det om elever som aldrig brukar svara på sms, telefon ­eller mejl, säger Pernilla Persson Lillbåsk där hon sitter i sitt och kollegan Sara Guldbrand Sandgrens kontor i Västermalmsskolan i Sundsvall.

Rummet är pyttelitet – å andra sidan är de inte här så ofta, utan rör sig mest ute i gymnasieskolan. Därigenom har de blivit kända ansikten här. Det märktes då vi gick genom de långa korridorerna med sina bruna klinkergolv och blev stoppade av elever som ville prata.

De två är behandlingspedagoger men kallas också motivatörer, ”och på lönebeskedet står det resurspedagog”, säger Sara Guldbrand Sandgren.

Spelar roll. Det viktiga är vad det står i deras arbetsplan.

Det handlar om projektet Im Possible som går ut på att stötta elever med hög frånvaro och/ eller stora motivationsproblem. De två ska dels fungera som en allmän resurs på skolans introduktionsprogram (IM), dels arbeta individuellt med vissa elever.

– Men inte förrän mentorn och elevhälsoteamet försökt, säger Pernilla Persson Lillbåsk.

Då kopplas alltså Im Possible in. De börjar med att ta kontakt med eleven och/eller hens vårdnadstagare.

– Så länge det gick besökte vi oftast deras hem också. Det var ett bra sätt att få en helhetsbild.

Därefter görs en plan. Inte sällan handlar det om att rent fysiskt hjälpa eleven till – och ibland från – skolan, med den bil som står till projektets förfogande.

– En tjej skjutsade vi i stort sett varje dag i en hel termin, säger Sara Guldbrand Sandgren.

Skjutsandet har av förklarliga skäl dragits ner på sedan pandemin kom.

– Å andra sidan har det ju varit en hel del distansundervisning nu, och det passar många av våra elever väldigt bra.

De två arbetar också med att följa eleverna till deras praktikplatser och göra handledare där medvetna om elevens problematik.

Under de första tre åren med projektet arbetade de två individuellt med 51 elever. Av rapporten från i somras framgår att ungefär hälften av dem hade någon form av diagnos, utredd eller outredd.

– Många har förstås flera diagnoser, sådana samspelar ju ofta, säger Sara Guldbrand Sandgren. Sedan kommer de flesta från socioekonomiskt utsatta områden, många lider av psykisk ohälsa och några har missbruksproblem.

Den där enkäten sände de ut i försomras, då projektet Im Possible var tänkt att avslutas och de skulle skriva en slutrapport. Men så blev det kvar ett tag till, i väntan på beslut från kommunpolitikerna. Nu sjunger projektet på sista versen, men det är sagt att vissa av metoderna från det ska integreras i verksamheten.

Den kanske viktigaste framgångsfaktorn för Im Possible är metoden att kommunicera med eleverna på Snapchat, både enskilt och i grupp.

– Det är ju där de finns och det funkar jättebra, säger Pernilla Persson Lillbåsk och berättar att en bonus är att eleverna inte sällan för diskussioner i gruppchatten och berättar sådant som hon och Sara Guldbrand Sandgren har nytta av att veta.

– Om det varit mycket fylla i helgen, till exempel.

De har också anordnat aktiviteter som alla elever på programmet är välkomna till. Det har rört sig om studiebesök, boxning och ”torsdagsgruppen”, då de efter skoltid möttes i en stor lägenhet som kommunen hade tillgång till.

– Vi brukade laga mat, se på film. Och alltid fika, säger Sara Guldbrand Sandgren med saknad i rösten, eftersom denna aktivitet också fått stryka på foten i och med pandemin. 

Hon berättar att de till en början bad eleverna anmäla sig till aktiviteterna.

– Men det var önsketänk. En anmälan innebär ju att man lovat komma, och det här ju elever som är väldigt känsliga för krav. Så det tog vi bort.

Vi följer med Pernilla Persson Lillbåsk och Sara Guldbrand Sandgren på en runda till skolans kafédel, som är stängd till följd av corona men där elever hänger lite här och var. En av dem är Solveig Yacob, 18, som gått på IM i två och ett halvt år. Hon gick ut nian utan betyg efter att i stort sett inte ha varit närvarande alls under högstadiet, på grund något hon beskriver som privata relationsproblem.

Solveig har inte själv behövt individuell hjälp under sina år på IM men hon har deltagit i gruppaktiviteter. Nu har hon snart betyg i såväl svenska som matte och engelska och menar att de två motivatörerna bidragit till det. Nu hoppas hon komma in på bageri- och konditorsprogrammet.

De tre sätter sig vid ett bord och småpratar om vad de gjort föregående helg.

– Jag friade till min sambo. Han sa ja, säger Pernilla med ett stort leende.

Att prata med eleverna på kompisnivå är ännu en av de ”metoder” som hon och Sara Guldbrand Sandgren satsat på.

– Vi kollar inte närvaro och vi sätter inga betyg. Det gör det förstås lättare för eleverna att öppna sig för oss.

Solveig Yacob bekräftar bilden:

– Man kan berätta vad som helst för dem. Sånt man inte kan säga till lärare och annan personal.