Förmodligen är jag fel person på fel plats. Eller så förstår jag inte att man alltid ser på dåtiden genom rödrosiga glasögon. Hur som helst kan jag inte undgå att inbilla mig att det förr fanns lite mer tid att se. Tid att känna in. Tid att skapa relationer med eleverna. Lite mer tolerans för elevers egenheter. Allt behövde inte handla om måluppfyllelse, betyg och bedömning eller uppförande. Det fanns tid för något annat också, något mer. Något större.  

Idag strävar vi för att mål och syfte ska brytas ned och förmedlas varje lektion. Eleverna ska alltid veta vad de jobbar för och mot. Lektionerna ska följa samma struktur, det ger tydlighet. I slutet ska lektionen sammanfattas och elevernas kunskap ska kontrolleras. Eleven måste lära sig att passa in i min mall. Passar eleven inte in så finns det en konsekvenstrappa för att tvinga in dem. Det här är hur jag ser på utvecklingen av skolan de senaste åren. Det behöver bli mer ordning och reda. Resultaten behöver bli högre och dit ska vi nå genom en mer likvärdig struktur. Men är detta verkligen allt en skola kan och bör erbjuda när det kommer till att skapa en fungerande samhällsmedborgare? 

Friluftsdagen elever kommer ihåg

Fokus är hela tiden ökad måluppfyllelse. Bättre resultat. Samtidigt är det eleven oftast kommer ihåg från skolan den där friluftsdagen där de relativt kravlöst fick umgås med sina vänner och utforska naturen. Eller när de fick åka till ishallen och lära sig översteg eller hockeybromsa. Allt det här är också lärande, men det är mjuka värden. Dessa kan vi inte ha kvar längre, för de är svåra att mäta. Ett mål måste alltid vara uppskrivet på förhand och tydligt nedbrutet. Vad lär man sig ens av att bara gå ut i en skog? Det tar viktig lektionstid och således tid från måluppfyllelsen. Därför ska dessa aktiviteter struktureras upp eller tas bort helt. Avbrotten från rutin och vardag blir färre. Inträngande grå rutin tar över. 

Jag tycker vi glömmer bort det viktigaste syftet med skolan – att få en fungerande, hel vuxen som kan bidra på sitt sätt till samhället. Och för att komma dit behövs inte enbart ordning och reda samt god struktur i skolan. Jag menar att det också behövs en skola som låter barn vara barn. Där lärande kan komma från en inre motivation om att vilja lära sig något nytt, inte från ett fabricerat mål uppskrivet på en tavla. Där eleven får möjlighet att upptäcka sin inre motivation genom att besöka spännande platser, omgivna av experter. Eller utforska den i en miljö där varje syfte och mål inte behöver vara specificerat i detalj – utan vi ser istället vart aktiviteten för oss och tar det därifrån. Vi kan inte lägga allt vårt fokus på att mäta och strukturera. Att tvinga elever att lyssna på våra uppsatta mål genom ordningsregler och hårdare tag. Vi kan inte tvinga fram ett lärande. Dit upplever jag att skolan är på väg idag, och jag hatar den skolan.

För vad lär man sig av att gå ut i skogen? Svaret är att det vet jag inte. Men vi får se, och jag lovar att det finns fler möjligheter än vad målet på tavlan kan erbjuda.

Alexander Skytte är idrottslärare på Skälbyskolan i Järfälla samt författare och föreläsare

LÄS ÄVEN

Skytte: Avdigitalisera idrott och hälsa i skolan

Skytte: Svårt att hitta en vettig balans som idrottslärare

Skytte: Elevernas uppförande påverkar hur jag bedömer dem

Skytte: Vi hamnar fel om vi utgår från att elever vill förstöra

Skytte: Barns känslor är äkta – oavsett hur fåniga vi tycker att de är