”Ökad arbetsbelastning – skyll inte på klimakteriet”

Som huvudskyddsombud i Sveriges Lärare är jag mer än trött på att höra hur medelålders kvinnors sviktande arbetsförmåga och ökande sjukskrivningstal förklaras med ett enda ord – klimakteriet.

Den ohållbara arbetsmiljön med ökad arbetsbelastning har hamnat i skuggan. Det är en effektiv perspektivförskjutning, från arbetsgivarens ansvar till individens biologi.

Låt mig vara tydlig, klimakteriebesvär finns och självklart ska kvinnor som söker vård erbjudas rätt behandling. När regeringen hösten 2025 presenterade sin satsning på kvinnohälsa och klimakterievård lät det i grunden bra. Vården måste bli bättre på att upptäcka och behandla klimakteriebesvär.

”Riskerar fokusera fel”

Men när regeringen satsar stort på klimakterievård samtidigt som arbetsbelastningen fortsätter att öka riskerar man att fokusera på helt fel orsaker.

Många symtom på klimakteriebesvär som till exempel sömnsvårigheter, hjärtklappning, koncentrationsproblem, oro kan också vara tecken på stress och utmattning.

Det finns en uppenbar risk att vården nu förväntas leta efter hormonella förklaringar där arbetsbelastning är en mer rimlig orsak.

I läraryrket blir denna problematik särskilt tydlig. Ta läraren Karin som är 47 år. Mitt i natten vaknar Karin med ångest över en lektion hon inte hunnit planera. Först framåt småtimmarna kommer hon till ro och kan somna om.

”Hjärnan på högvarv”

Nästkommande dag undervisar Karin fem lektioner i sträck utan paus. Provhögarna växer och Karin får hjärtklappning när hon tänker på att helgen får vikas till att rätta i kapp. Efter arbetsdagens maraton med undervisning, möten, administration och elevkontakter går hjärnan på högvarv.

Väl hemma landar hon i soffan och orkar inte ta sig upp förrän det är dags att sova. Så här fortsätter det för Karin. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad.

Minnet sviktar och det är svårt att planera lektioner. Inte ett enda av Karins symtom som oro, sömnsvårigheter, hjärtklappning och koncentrationssvårigheter behöver bero på klimakteriet. De kan likaväl vara konsekvenser av en orimlig arbetsbelastning. Karins kollega Bosse skulle under samma förutsättningar utveckla identiska symptom, men ingen skulle kalla det klimakteriebesvär.

”Bra i teorin”

I år införs den nya globala standarden, ISO 45010, som ska uppmuntra arbetsgivare att skapa inkluderande arbetsmiljöer där bland annat klimakteriet ingår i det systematiska arbetsmiljöarbetet.

Det är lovvärt och låter bra i teorin, men flera av de generella rekommendationerna som förs är svåra eller omöjliga att genomföra i kontaktyrken som till exempel undervisning.

Suntarbetsliv föreslår bland annat flexibilitet i start- och sluttid, möjlighet att jobba hemifrån, sänkta arbetskrav och fler pauser.

Däremot finns det en gräns för anpassningar. De kan inte gå ut över verksamheten och inte heller över arbetskamraterna.

En paradox då dagens skolor är så slimmade att minsta förändring får konsekvenser för organisationen och arbetskamrater.

Dagens skolor är så slimmade

De allra flesta inser nog att ovanstående anpassningar är verklighetsfrämmande för lärarna. Lektioner kan inte flyttas, klassrum kan inte lämnas och elever kan inte undervisas på distans för att läraren behöver en paus.

Det borde aktörer som Suntarbetsliv, som drivs av både fackliga organisationer och arbetsgivarparter, vara fullt medvetna om.

När regeringen och arbetsgivare talar om att stärka kvinnors hälsa i arbetslivet måste de börja där själva problemen uppstår, i arbetsvillkoren.

För Karin handlar det inte främst om hormoner, utan om arbetsbelastning. En arbetsbelastning som ingen människa kan bära i längden oavsett ålder och kön. Först då kan vi prata om en verklig jämställdhet. På riktigt.

Elisabeth Sandstedt, högstadielärare och huvudskyddsombud, Sveriges Lärare Stockholm

LÄS ÄVEN:

Ont i hälarna var klimakteriebesvär

Varannan lärare: ”För hög arbetsbelastning”