”Hur kul är det att vara klassens mus på en papptallrik?”

På skolavslutningen ska det vara glatt, skratt och fint väder. Elever, släkt och vänner klär upp sig och går man ur huse för att fira att ännu ett skolår är till ända. Det är en dag med sång, musik och högtidliga tal. Sommarlovet väntar med vila, lata dagar och massor av glass. 

Men för alla är det inte enbart en glädjens dag. Skolavslutningen rymmer också avsked då vissa elever i årskurs 3, 6, 9 och studenter tar nya vägar efter sommaren och aldrig mer tillsammans kommer att ingå i samma klass. Ett visst vemod infinner sig ofta. Men trots kramar och tårar är det ändå en stillsam känsla. Glädje och vemod är dock inte de enda känslorna som vissa elever lämnar skolan med.

Författar rim om varje elev

I samband med avsked är det inte ovanligt att några elever i varje klass författar rim om varje elev i klassen tillsammans med ett epitet. Dessa rader skrivs på papptallrikar som hängs, likt en medalj runt varje elev, och läses upp inför hela klassen.

Ibland äger detta rum inför en ännu större publik där anhöriga får ta del av ”klassens” samlade åsikter om var och en. Stolta är de elever som får höra att de är klassens framtid, kompis och geni. Likaså deras föräldrar som gläds med sina barn och lägger upp bilder av tallrikarna på sociala medier.

För dessa elever blir ceremonin inget fint och roligt minne.

Men en del papptallrikar blir aldrig publicerade på Instagram. De tas snabbt av, knölas ihop och hamnar i papperskorgen. Klassens drop-in, frånvaro, adhd, guldfisk, mus och drama queen kan vid första anblicken framstå som roliga (för vissa), men dölja personliga svårigheter, trauman och tragedier, för att inte tala om långvarigt utanförskap.

För dessa elever blir ceremonin inget fint och roligt minne. Den blir ingen värdig prisutdelning och avslutning. Epitetet runt halsen blir en offentlig stämpel som förkunnar att eleven på ett eller annat sätt har tillkortakommanden och saknar något som alla andra har.

”Lite får man väl tåla?!”

Även om skribenterna försöker lyfta fram det positiva hos varje elev kan det vara svårt att formulera sig på ett likvärdigt sätt och utan social rangordning. Dessutom kan uttryck och intern jargong förändras när orden hamnar i ett annat sammanhang och förvandlas till något värre än intentionen var från början.

”Lite får man väl tåla?!” brukar vara en vanlig invändning från dem som författat texterna. Inte sällan har dessa elever en annan social status än de som blir offer för "skämten". Det är svårt att inta alla elevers perspektiv och avgöra om skratten är med eller åt någon. 

Vanligtvis plumpt eller elakt

Att fånga och beskriva andra människors egenskaper och karaktärsdrag med både glimten i ögat och finess, utan att såra, är en svår konst. Vissa vuxna lär sig aldrig, trots otaliga försök. Det blir vanligtvis plumpt och ganska ofta elakt.

Att barn och ungdomar inte lyckas till 100 procent är kanske inte så konstigt. Därför kräver ceremonin ”Klassens…” skolans kännedom och insyn, framför allt om den äger rum under skoltid. Särskilt då detta verkar vara en tendens som sprider sig nedåt i årskurserna. 

Släng dem i papperskorgen

Det är rimligt att alla elever behandlas lika i och av skolan. Vi vill väl inte ha en skola och skolavslutning där vissa elever blir hyllade för sina prestationer och sin person, samtidigt som andra blir sågade längs fotknölarna inför klasskamrater, lärare och anhöriga?

Därför bör papptallrikarna läggas där alldeles för många redan ligger – i soptunnan.

• Fredrik Sandström är svensklärare på högstadiet på Gäddgårdsskolan i Arboga, redaktör för Lektionsbanken och krönikör i Ämnesläraren.

LÄS MER:

Maria Wiman: Sluta fjamsa om presenter – den finaste gåvan är gratis

Den blomstertid nu kommer – eller...?