Hon ger recept på fungerande inkludering

Vi säger ”inkludering” men levererar ofta integrering. Resultatet blir förutsägbart: eleverna framstår som problemet och specialpedagogiken får rycka in som nödlösning.

Jag har arbetat som lärare på flera skolor och sett inkludering både fungera men även haverera. Skillnaden har nästan alltid varit densamma: resurser, struktur och realistiska förväntningar.

”Vardag – inte extremfall”

På skolor i socioekonomiskt utsatta områden med många Sva-elever ryms ofta en stor spridning av behov i samma klass: NPF, språk- och lässvårigheter, matematiksvårigheter och omfattande psykosocial problematik. Det här är inte ”extremfall”. Det är vardag.

I den vardagen förväntas läraren samtidigt planera, genomföra och utvärdera undervisning, skapa studiero, ha tät kontakt med hem, dokumentera, samordna insatser och delta i möten. Det går inte utan att något faller bort.

Resultatet blir etisk stress och i förlängningen ett betygsarbete som riskerar att tappa tillförlitlighet när undervisningsmiljön varierar och stödinsatser blir ojämna.

I dag är jag speciallärare. Jag ser samma mönster om och om igen: när grundstrukturen brister blir det snabbt många elever som rödmarkeras i avstämningar. Det ser ut som att problemen sitter i eleverna, men ofta är det undervisningsmiljön som inte håller.

”Håll isär begreppen”

Här måste vi sluta blanda ihop begreppen. Integrering är när elever placeras i samma miljö och förväntas anpassa sig. Inkludering är när miljön anpassas efter elevers olika behov. Svensk skola kallar ofta integrering för inkludering: alla, oavsett förutsättningar och behov, placeras i samma situation och ofta utan rätt anpassningar. När elever då misslyckas blir lösningen fler screeningar, fler åtgärdsprogram och fler individuella insatser vid sidan av.

Det är här specialpedagogiken glider fel. Specialpedagogiskt arbete ska vara hälsofrämjande och förebyggande i första hand: bygga fungerande lärmiljöer, minska hinder och skapa tillgänglig undervisning.

”Stöd är vuxna och tid”

När grundstrukturen brister tvingas vi i stället arbeta mer åtgärdande med en växande flora av dokument, punktinsatser och sidolösningar som försöker kompensera för att undervisningens förutsättningar inte håller. Och det är här vi lurar oss själva: vi skriver åtgärder som om stöd vore en text. Stöd är vuxna och tid.

Om vi menar allvar med inkludering behöver vi flytta fokus tillbaka till undervisningen och lärmiljön. Det betyder konkret på skolnivå:

• Skolgemensamma lektionsramar och tydliga rutiner så att undervisningen blir förutsägbar och energin går till lärande, inte till att ”hålla ihop” lektionen.

• Språklig tillgänglighet i alla ämnen: ordbanker, begreppskartor, visuellt stöd, modelltexter, tydliga instruktioner och planerad stöttning, särskilt där många elever läser svenska som andraspråk.

• Vuxennärvaro där den gör störst skillnad: organiserad stödrotation i utvalda lektioner/klasser, inte slumpmässiga ”nedslag”.

• Schemalagd samplanering för ämneslärare och speciallärare/specialpedagog, så att anpassningar byggs in i undervisningen i stället för att läggas bredvid den.

Rätt genomförd är inkludering nödvändig men inkludering utan resurser och struktur är inte inkludering, utan exkludering. För eleven som inte får rätt stöd, för klassen som tappar studiero och för läraren som förväntas lösa det omöjliga. 

Resultatet blir etisk stress

Min uppmaning är enkel: sluta kalla resursbrist för inkludering. Skolan kan inte dokumentera sig ur resursbrist. Ge skolor förutsättningar att bedriva ett specialpedagogiskt arbete som faktiskt är hälsofrämjande och förebyggande, inte ett ständigt åtgärdande efter att problemen redan vuxit sig stora.

Disa Karlsson Malik, speciallärare, Sollentuna

LÄS ÄVEN:

Inkluderingshaveriet: ”Det är dags att tänka om”

Skolministern: ”Vi har ett inkluderingshaveri”

”Nedskärningar – inte inkludering – skapar kaos”

Elin Z: ”Lögnen om inkludering måste stoppas”