Replik: ”För elevernas skull – dyslexi finns”

Sedan en tid har jag då och då stött på att dyslexi ifrågasätts öppet. 

Begrepp som analfabetism och brist på lästräning dyker upp.

Frågan som då väcks i mig är; varför? Hur kommer det sig att man ifrågasätter dyslexi och vad det innebär. Hur kommer det sig att som i artikeln ”Dyslexi är ingen dom på evig analfabetism” ifrågasätter dyslexi för ”elevens skull”?

”Förenklade lösningar”

Jag tror att förklaringen kan ligga i både önskan om ”förenklade lösningar” och ett allmänt mer oroligt världsläge som får oss att vilja kliva tillbaka till ”trygghet” och traditioner. Den debatt kring läsning, skolpolitiska uttalanden emot öronläsning etc, som bedrivits de senaste åren tänker jag delvis även hör hit.

Oroligheter och stora utmaningar vi idag står inför globalt, krig som råder, klimatförändringar etc påverkar oss. Men för det kan vi inte dra förhastade slutsatser och beslut, låta rädsla styra. Viljan till det ”trygga” råda på bekostnad av människors olikheter och rättigheter. Men dyslexi är inget nytt påfund, det är ett välbeforskat område ur flera aspekter, även om mer forskning behövs.

”Gör mig ont”

Det gör mig ont att se hur tilliten saknas i dessa resonemang. Bara för att man själv inte har förståelsen eller kunskapen om dyslexi ger det en inte rätten att ifrågasätta dyslexins existens. Bara för att man själv inte känner igen sig i det som dyslexi innebär, kan man inte förringa andras upplevelser och förutsättningar. Vad får vi då för samhälle?

Tillit, jag vill understryka vikten av tillit. Vi måste acceptera olikheter och lita på andra människor, trots att vi inte delar deras upplevelser. Känna tillit till varandra. Dyslexi finns på riktigt, läs- och skrivproblematiken finns på riktigt. Att förklara bort den med att det bara är att träna mera, förringar både människor och expertis på området.

”Går inte att beskylla elever”

Det går inte att likställa allmänt läsfrämjande med dyslexi, det är olika saker. Det går inte att beskylla elever med dyslexi för det som idag kallats ”läskrisen”. Det går inte att säga att dyslexi är ett resultat av bristande läsundervisning i dagens skola, som ibland tas upp. Dyslexi har funnits oavsett skolsystem, läroplan och pedagogik sedan lång tid tillbaka. Det går inte heller att förflytta anledningen till läs- och skrivproblematik hos personer med dyslexi till individen själv.

Här går det att lyfta in många olika argument ur ett rättighetsperspektiv utifrån den funktionsnedsättning det är. Det blåser idag en vind, som det kan vara lätt att vända kappan efter. Men om vi gör det sviker vi en stor mängd av våra elever i skolan, elever med dyslexi.

Jag vill försöka förstå denna misstro

Jag vill försöka förstå denna misstro för dyslexi. Det finns mycket att säga. Du som gör förringande uttalanden om dyslexi – det är människor du talar om och det får konsekvenser.

Människor som idag arbetar som jurister, byggnadsingenjörer, trädgårdsmästare, präster, barnskötare, företagsledare, liksom inom alla andra yrken, liksom är elever i dagens skola.

Det som är viktigt för elevernas skull är att de möter en skola, som oss lärare och skolledare, som förstår dyslexi och hur man skapar en hållbar utbildning. En skola där elever med dyslexi inte begränsas. En skola där elever med dyslexi inte exkluderas för att vi tar steg tillbaka och begränsar tillvägagångssätten till lärande. En skola där våra barn får växa och får med sig det som de behöver inför framtiden.

Susanna Cederquist, föreläsare och författare inom dyslexi

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Filippa Mannerheim: Dyslexi är ingen dom om evig analfabetism

”Läroplansutredningens föråldrade syn på dyslexi gör mig rädd och orolig”

Hundra mil för en dyslexiutredning?

Mer kritik: DNP diskriminerar dyslektiker – Skolverket saknar evidens