RFSU-experten hyllar lärarna

Det är lite av en myt, det där att lärare skulle ha så svårt att prata om sex, en myt både lärare och elever gillar att föra vidare, menar Hans Olsson. Det är klart att det finns lärare som känner sig obekväma, och att det finns delar av ämnet som kan uppfattas som jobbiga. Men generellt får lärarna bra betyg av Hans Olsson. 

– Nästan alla lärare som jag pratar med tycker att det är kul att undervisa i sex och samlevnad. I samtalen kommer de nära eleverna och deras vardag, och det är något positivt som kan smitta av sig på resten av undervisningen. Men visst finns det också delar av undervisningen som många tycker känns intimt och utmanande att prata om. Onani till exempel. Eller när man ska börja med vad. En del lärare som har lägre årskurser är rädda att man ska ”sexualisera” eleverna.

Om man tycker att något känns genant och pinsamt så kan man prata om det i klassen, säger Hans Olsson. Det är att avdramatisera, och kanske känner eleverna likadant. För ibland är det faktiskt inte lärarna som är generade – utan eleverna: 

– Projicering du vet. Eleverna hävdar att lärarna är så förlägna, men i själva verket kan det vara klassen som är osäker. 

Motsatsen till den generade läraren är den gränslösa läraren. Den som berättar lite för mycket och som kanske blir för personlig. Det är inte heller så lyckat. 

– Alla är olika, och alla har olika erfarenheter. Vissa lärare är rädda att de ska komma för nära eleverna när de undervisar i sex och samlevnad, och tycker att det är känsligt. Man kanske tror att eleverna ska få föreställningar om en, för att man kan så mycket om sexualitet. Men det är ju inget konstigt – undervisar man i kemi eller historia har man ju kunskaper om det.

En myt att lärare skulle ha så svårt att prata om sex.

Sex och samlevnad är ett ämne som alla andra, säger Hans Olsson. 

Han menar att det inte handlar om lärarens egna erfarenheter, och det finns inga förväntningar på att läraren måste vara personlig. Sex och samlevnad är inget rådgivningsämne, utan ett pedagogiskt ämne, och det är så det ska betraktas. Det ska finnas mål och syften, precis som i alla andra ämnen. 

Från och med i hösten 2022 blir sexualitet och relationer ett obligatoriskt ämne på alla lärarutbildningar. Hans Olsson jublar. Han är själv mellanstadielärare i grunden, men har jobbat på RFSU i över två decennier, och att utveckla skolans sex- och samlevnadsundervisning har varit en av de viktigaste uppgifterna. Han var själv en av inspektörerna när Skolinspektionen granskade ämnet i slutet av 1990-talet. Då tillbringade han mycket tid ute på skolorna, och intervjuade såväl skolledare och rektorer som lärare och elever. Ett arbete som han har nytta av än i dag.

Att ett kunskapsämne, som varit obligatoriskt i skolan sedan 1955, inte funnits på lärarutbildningen tycker han är ”absurt”. För att stärka kvaliteten i undervisningen måste man självklart utbilda lärarna. Sex och relationer är centralt i skolmiljön, menar Hans Olsson. Hur tänker vi runt barn, unga och relationer? Alla vuxna som är i skolan behöver en viss grundkunskap. Om alla har den grundläggande kunskapen kommer den allmänna förståelsen för uppdraget att öka. Och det underlättar för de lärare som undervisar i ämnet. En bra början är att rektorn inventerar vad skolan har för gemensam kompetens, men också vilken kompetens som saknas. Och vem som kan göra vad. Lärarna har olika ämnen och olika uppgifter. Alla behöver inte kunna allt.

– Det kan finnas perioder i livet då en lärare tycker att det är extra jobbigt att prata om de här frågorna. Om man själv ligger i en sårig skilsmässa så kan det känns svårt att prata om relationer. Det är också därför det är viktigt att man jobbar tillsammans, så kan någon annan ta det. 

När sex och relationer blir en del av lärarutbildningen kan det dessutom bidra till att kvaliteten mellan olika delar av landet, och mellan skolorna, blir jämnare. 

– Skillnaderna är för stora mellan olika delar av landet och mellan olika skolor, men också inom skolorna. Undervisningens kvalitet har hängt för mycket på vilken lärare man har. Om vi vill ha en likvärdig skola är det viktigt att vi börjar arbeta systematiskt med de här frågorna. Här spelar rektorn en viktig roll. Skolan måste sätta upp mål, och dokumentera och följa upp för att det ska bli bra. 

Det här är ett ­pedagogiskt ämne, inte ett rådgivningsämne.

Hans Olsson vill lyfta ämnet också inom forskningen, inte minst önskar hans sig mer klassrumsforskning. Vad sker i klassrummet? Hur ser de bra samtalen ut? Hur kan eleverna göras delaktiga på ett bra sätt?

För samhällsdebatten om unga och sex bygger ofta på felaktigheter, menar Hans Olsson. En vanlig föreställning hos vuxna är att unga tittar mycket på porr, och sedan tar efter det de ser. Men konsumtionen är faktiskt inte så stor som vi kan få en bild av. 

– De flesta unga har sett porr någon gång, men det är en annan sak än att konsumera den regelbundet. Och unga förstår att sex i deras vanliga liv inte är som i porren. 

På senare tid har barnmorskor larmat om ökade skador i underlivet på grund av ”hårt sex”. De vittnar om unga kvinnor som har berättat om sex som gör ont, och om killar som känner sig pressade att ha sex på ett hårdhänt sätt. Men det är inte hela bilden av ungas sexliv, påpekar Hans Olsson. Han hänvisar till en färsk kartläggning av Barnombudsmannens som visar att den generella porrkonsumtionen bland unga faktiskt har minskat. Färre tittar i dag jämfört med för 15 år sedan. Barnombudsmannen slår dessutom fast att det inte går att göra någon enskild koppling mellan aggressivitet och porr, utan att det är mer komplicerat än så. 

Det stämmer väl överens med Hans Olssons och RFSU:s möten med unga. Deras erfarenheter är att unga vill reflektera och prata om porr. Och det är vuxnas ansvar att se till att de samtalen blir av. 

– I samhällsdebatten hamnar ofta skulden på unga killar. Jag tycker att vi ska fundera över vilken syn vi har på unga killar. När vi säger att killar är storkonsumenter av hårdporr och att de tvingar tjejerna till hård sex – vilka killar pratar vi om egentligen? Därför är jag glad över Barnombudsmannens studie, som faktiskt visar hur det ligger till. Det är viktigt att vi inte får en felaktig verklighetsbeskrivning. I så fall möter vi ju inte eleverna där de är, utan vi utgår från att eleverna har erfarenheter som de inte har.