Vi ska inte vara så hårda mot oss själva!

“Tänk på Marias nerver”. Ja, så skrev jag på tavlan förra veckan. Vi skulle ha lång SO-lektion och så fort eleverna klev in i klassrummet möttes de av denna vädjan. Ha förbarmande över mina nerver.

Egentligen började allt redan dagen innan när jag fick ett mindre smickrande psykbryt inför hela klassen. Gudarna ska veta att tålamod är en dygd och vanligtvis är jag faktiskt inte bara timid utan även tolerant och överseende. Men denna dag inträffade sak på sak som sakta men säkert fick mina sköra nerver i gungning och innan dagen var över drabbades jag inför öppen ridå av ett smärre nervsammanbrott.

Rysk roulette när jag ska skriva ut

Något kruxigt har skett sedan skolan köpte in en ny kopiator och nu är det lite rysk roulette varje gång jag ska skriva ut. Man vet liksom aldrig om något kommer ut, vad som i så fall kommer och i vilket skick det är. Denna morgon fungerade ingenting och jag kom därför halvt oförberedd till lektionen. Det är aldrig bra. Som ensam lärare med många elever måste man ha alla känselspröt ute, man måste notera minsta tempoväxling, man måste hinna ge rätt elever det berömda getögat i rätt tid, man måste ha ögon i nacken och konstant spetsade öron. Men jag var ur fas. Dessutom hade jag sovit dåligt på natten och det vet ju alla som jobbar i skolan – ju tröttare läraren är desto sämre blir lektionen.

Och nog blev lektionen rörig alltid. Man ska ha självmedkänsla har jag hört. Man ska inte döma sig själv så hårt sägs det. Det är mänskligt att fela och så vidare. Men jag äts upp av etiskt stressade självförbråelser. Varför lyckades jag inte hålla ihop klassen? Hur kunde jag glömma den där extra anpassningen, varför snäste jag åt den oskyldige, hur kunde jag tappa tråden hela tiden?

Tvi vale för min uselhet

Under rastvakten samma dag råkade jag snubbla in i en konflikt som sedan långsamt tuggade upp eftermiddagens planeringstid. Rapport skulle upprättas, det skulle medlas mellan parter, vårdnadshavare skulle kontaktas, folk skulle informeras till höger och vänster.  Mina bräckliga nerver kom i darrning igen. Jag var inte mitt bästa jag.

På vägen hem är det halabaloo av elaka tankar i huvudet. Dumma mig, tänker jag. Hur kunde den här dagen gå så fel? Tvi vale för min uselhet. Och jag börjar fundera på alternativa karriärvägar. Tänk att få vara brevbärare! Eller en sån där som plockar skräp från gatorna. Tänk att få jobba i djuraffär och klappa marsvin hela dagarna. 

Ge dig en klapp på axeln

Lärare lärare lärare – vi är så hårda mot oss själva. Det dåliga samvetet gnager och tuggar i bröstet. Man glömmer bort att det är svårt  att se varje unge när eleverna är så många, att det är svårt att genomföra lektioner i världsklass när klassrummet är så kallt eller avsaknaden av läromedel är så stor eller man inte hinner ta rast eller planeringstiden glufsas upp av oväntade incidenter, extrainsatta möten eller det aldrig upphörande MENTORSKAPET. Hur mycket kan man egentligen begära av den enskilda läraren? Om man tänker efter är det mirakulöst att det inte flippar ur oftare.

Självmedkänsla heter det alltså. Att ha överseende med sig själv. Att ge sig själv en klapp på axeln ibland. Borde vi inte bli bättre på det?

Och jag vet att det är mycket begärt av fjortonåriga elever att behöva ta ansvar för  en lärares nerver. Men de gjorde faktiskt det exemplariskt den där dagen. Bara en gång höll saker och ting på att balla ur. Då hörde jag en liten gullunge viska: “Lägg av! Tänk på Marias nerver”. Sedan blev det lugnt igen.