Det talas mycket om den demografiska utvecklingen. Färre barn föds, fler äldre blir ännu äldre. I kommun efter kommun diskuteras “omställningar” i skola och förskola – färre enheter, större grupper och minskade resurser. Men att skära ner på utbildning är ett misstag. Verksamhet som byggts upp under lång tid riskerar att monteras ner – inte av brist på barn, utan av brist på tålamod.

Ja, barnafödandet har minskat, men nedgången är inte så dramatisk som den ofta framställs. Den spås heller inte bli varaktig, vilket få kommunpolitiker verkar ha förstått.

År 2024 föddes 98 451 barn, och Statistiska Centralbyråns prognoser visar att antalet når en botten redan runt 2028 på cirka 95 000. Därefter ökar antalet igen mot över 110 000 födda per år vid mitten av 2030-talet. Det handlar alltså om en tillfällig svacka – inte ett nytt normaltillstånd.

Det som rivs ner i dag blir dyrt att bygga upp igen i morgon.

Samtidigt har vi ett nuläge där mer än hälften av barngrupperna i förskolan överskrider Skolverkets riktlinjer för gruppstorlekar. Det finns verkligen inget överskott av resurser i dag – snarare ett gyllene tillfälle att behålla resurserna, minska gruppstorlekarna och stärka kvaliteten.

Men i stället sprider sig snacket om att ställa om från barn och unga till äldre som en löpeld genom kommunhusens korridorer och sammanträdesrum. Barngrupper som slås ihop, förskolor som stängs och personalstyrkor som bantas. Grundskolor står näst på tur och sedan gymnasieskolor. Detta är en farlig väg. Det som rivs ner i dag blir dyrt att bygga upp igen i morgon.

Barnen ska inte betala priset

Kommuner som avvecklar riskerar att om bara några år stå inför en ny expansionsvåg, där lokaler, personal och kompetens måste återskapas. Det är som att sälja vinterjackan i maj – bara för att köpa en ny till dubbelt pris i november.

I Region Stockholm diskuteras hur förlossningsvården ska kunna finansieras för att värna kapacitet och kvalitet trots färre födslar. Samma logik borde gälla för utbildningsverksamheten i kommunerna.

Skillnaden är att förskola och skola delar huvudman med äldreomsorgen och därför blir första offer när pengarna till äldre tryter. Hade skolväsendet haft en annan huvudman hade den hanterats som förlossningsvården. Ingen skulle då ens tänka tanken att barnen skulle betala priset för ett växande antal äldre.

Satsa på utbildning istället

Och när det gäller arbetskraftsbristen inom äldreomsorgen finns andra och för samhället bättre vägar. Arbetslösheten ligger på över 8 procent – en historiskt hög nivå. Det kommunerna borde göra är att gå i bräschen för riktade utbildningsinsatser för att klara kompetensförsörjningen till hela välfärdssektorn.

Att flytta resurser från skola och förskola till äldreomsorgen rustar inte Sverige för framtiden. Nu gäller det att stå emot de krafter som piskar på för att låta barn och elever betala priset för den så kallade omställningen.