Krönika
”Inom kort kommer jag att stå där i min sommarklänning med mascaran forsandes på kinderna, ovärdigt störtlipandes,” skriver Maria Wiman.
Det här är tårarnas tid. Men herregud. Besinna dig kvinna. Stilla din häftiga själ! Men det är så tufft nu.
Det är juni och alldeles snart skolavslutning. Jag – lilla bräckliga jag – ska behöva vinka hejdå till mina stora små nior! De ska tydligen valsa vidare ut i livet. Utan mig! Det här är min sämsta sida, mitt snörvligaste jag, det här är läraryrkets mest bestialiska baksida.
Maria Wiman i tårar tillsammans med eleven Clara.
Jag hatar att säga hejdå till mina elever.
Snart blir vi liksom ett vi
På lärarhögskolan förberedde ingen alls mig på att jag skulle behöva genomgå detta trauma var tredje år. Inte ens i en bisats fick jag veta att jag regelbundet ska behöva slitas ifrån de gullungar som jag investerat hjärta och själ i. Det är ju obarmhärtigt! Det är skandal! Någon måste avgå!
De kommer till mig som små yrväder i årskurs sju. Pyttesmå och jättestora på en och samma gång. Många har under sommarlovet alldeles glömt bort hur man går i skolan. Och det är så nytt allting, för dem och för mig. Nu ska vi hitta varandra, förstå varandras alla nycker, egenheter och snirkliga små avigsidor. Vi ska hänga ihop i tre snurriga, tokiga, fina och asjobbiga år. Det kommer att skava ibland, det kommer att vara virvlande färder nedför och stretande kamper upp mot toppen. Men jag kommer alltid att vara där, precis bredvid, strax bakom eller påhejandes framför.
Allt eftersom terminerna går kommer saker att falla på plats. Så småningom hittar vi varandra. Jag kommer att kunna skoja mer och mer. Rätt som det är har vi internskämt! Jag kommer att kunna köra med dem och de kommer att kunna köra med mig. Vi kommer att ha alla vardagar ihop och vi kommer att växa tillsammans. Snart blir vi liksom ett vi.
Det är läraryrkets efterrätt – med körsbär på toppen.
Plötsligt blir det termin nummer sex och påsklov och därefter går två sekunder och sedan från ingenstans – som en blixt från klar himmel – är dessa små tossiga tokungar halvstora ungvuxna som ska försvinna ut i världen.
Jag måste säga hejdå. Och jag som är så värdelös på avsked, jag som avskyr skolavslutningar. Fatta att jag grät så mycket en gång när mina nior skulle lämna mig att jag fick tala ut om det i TV4! Ja, jag är en sån som fulgråter med snoret rinnandes och en röst som hulkar så mycket att orden fastnar i strupen.
En klen tröst
Det är en tröst förstås att eleverna inte försvinner från jordens yta. De är ju kvar och ibland hör de av sig. Plötsligt får man en varm kram på bussen eller ett meddelande i telefonen. Från ingenstans får man besök på skolan eller ett oväntat telefonsamtal. Ibland dyker en flott ung person upp och säger hej och man bläddrar i huvudet för att inse att denne stilige gentleman är samma person som den äppelkindade spjuver som gav en dagliga gråa hår för några år sedan. Det är läraryrkets efterrätt – med körsbär på toppen. De finns ju kvar, alla våra spretiga krusidullungar!
Men det är en klen tröst i dessa tider av uppslitande avsked. Inom kort kommer jag att stå där i min sommarklänning med mascaran forsandes på kinderna, ovärdigt störtlipandes. För mina ungar ska lämna mig! Mitt jobb är gjort och nu ska de vidare.
