I Tidning för lärarinnor från 1899 står det ”En mjuk, vänlig röst är musik i en skolsal”. I samma tidning från samma år framhåller en herr Gauffin från Uppsala, kring ungdomens förvildning, att lagstiftningen var för human och inte avskräckte från brott. Intet nytt under solen således. Men snälla låt oss besinna oss, och inte minst gäller detta nu Liberalerna och Simona Mohamsson.

”Lärarnas parti” väljer bort kompetens för taktik

Historiskt har Liberalerna varit lärarnas parti, med en stark förankring i olika demokratiska folkrörelser. Arvet har suttit i och man har många gånger drivit frågor som ligger lärarna nära. Detta gäller frågan om ett förstatligande av skolan och på senare tid den återreglering som föreslagits via diverse olika utredningar. Det finns ju nu till exempel reglering av gruppstorlekar och lärares undervisningsskyldighet som förslag på regeringens bord.

Nu har den kompetenta skolministern Lotta Edholm flyttas till posten som gymnasie-, högskole- och forskningsminister till förmån för Simona Mohamsson. Det är uppenbart valtaktik. Partiledaren ska som utbildningsminister synas i skolfrågor och profilera partiet inför valet. Bort med kompetens och in med taktik. Och vad händer då. Jo, i linje med alla andra partier kör man samma budskap, utifrån samma analys. Samhället behöver bli hårdare! Mer ordning! Straff och inget inflytande i skolan! (Börjar det inte bli lite tråkigt och enahanda?)

Alva Myrdal vrider sig i sin grav

Om detta har jag två saker att säga. Dels att straff är en riktigt dålig idé som pedagogiskt verktyg. Den som inte tror mig bör läsa Samuels Ödmans ”Hågkomster” där han beskriver sin tid på läroverk i Växjö under den tid då djäknarna (gymnasieeleverna) fick gå och skära sitt eget ris till sin egen baks aga. Beskrivningarna av kaoset på lektionerna är obetalbara. Men seriöst. Fridtjuv Berg, Alva Myrdal och andra skolreformatörer lär vrida sig i sina gravar. Skolan har alltid haft ett uppdrag att skola i demokrati. Alla lärare kan också vittna om att inbjudan till delaktighet är ett förträffligt pedagogiskt verktyg.

Jag vill också ge Mohamsson en liten läsläxa. Om hon tar sig tid att sätta sig in i det uppdrag hon har fått kommer hon att upptäcka att hennes departement har en utredning (SOU 2025:19) som har tittat på läroplanen och redan föreslagit förändringar. Förändringar som är i linje med hur lärare och skolor hela tiden har uppfattat sitt viktiga demokratiska och fostrande uppdrag. Utredningen föreslår att det i läroplanen ska stå:

”Läraren ansvarar för undervisningens innehåll och utformning. Med detta som utgångspunkt ser läraren till att eleverna får öva på att själva ta ansvar och utöva inflytande i takt med deras ålder, mognad och kunskaper i syfte att förbereda dem för att aktivt delta i samhällslivet. Läraren ska se till att elevernas utrymme i undervisningen fördelas rättvist och att de ges möjlighet att uttrycka åsikter samt väga in dessa i förhållande till elevernas ålder och mognad. Rektorn ska uppmuntra till och ge eleverna möjligheter att ta initiativ till frågor inom ramen för deras inflytande över utbildningen.”

”Släpp Caligulabollen”

Det ovanstående är rimligt och baserat på vad vi vet om undervisning. Simona Mohamsson kan alltså släppa Caligulabollen och i stället ta tag i viktiga frågor som att avsluta det pinsamma kapitlet med aktie­bolag i den svenska skolan. Det vore en fråga där hon skulle få bifall av svenska folket, lärare och skolledare – och skol­reformatörerna skulle få lite vila i sina gravar.

Läs även

Anna Olskog: Liberalerna famlar mellan Caligula och klokskap

Forskarna: ”Politikernas klåfingrighet är hårresande”

Per Kornhall: Det här borde vara förstasidesstoff i alla tidningar