Anna Olskog: Att omsätta sorgen i handling
Krönika Ett år har gått sedan skolskjutningen på Campus Risbergska. Kommer det att hända igen? Ja, vi vet alla att den risken tyvärr finns. Mer måste göras av många för att få tillbaka ett tryggare samhälle med säkra skolor och förskolor, skriver Anna Olskog.
Anna Olskog: Att omsätta sorgen i handling
Den 4 februari 2025 inträffade ett fruktansvärt massvåldsdåd på en plats som borde ha varit trygg och säker. Tio människor miste livet på Campus Risbergska, flera skadades och en oro har självklart spridit sig bland lärare, elever och vårdnadshavare över hela vårt land.
Jag tänker på dem som aldrig fick återvända hem, på deras kollegor, vänner och familjer – och på alla som bevittnade det ofattbara. Sorgen är djup, och sorgen måste få ta plats. Samtidigt måste vi blicka framåt och ta det ansvar som krävs för att göra allt vi förmår för att förhindra att något liknande någonsin händer igen.
Inte ett isolerat skolproblem
Det här handlade inte – och handlar inte – bara om skolan. Det är inte ett isolerat skolproblem. Det är ett samhällsproblem som speglar djupare frågor om psykisk ohälsa, sociala problem som aldrig tas omhand, destruktiva nätverk i sociala medier, tillgång till dödliga vapen, bristande omsorg och tillhörighet i vårt samhälle. Och säkert ännu fler faktorer.
Oomtvistligt är att lärare, elever, skolpersonal och vårdnadshavare behöver känna sig säkra. Det måste till ett utökat säkerhetstänkande rörande rutiner och lokalers utformning, utbildning och övning för oss som jobbar i skolor och förskolor. Dessa delar är ofrånkomliga. Skolor och förskolor måste få vara platser för lärande, inte för rädsla.
Det här måste ske
Men en grundläggandet trygghet att verkligen kunna vila i skapas inte genom säkerhetsinsatser. Vad som måste till är ett systematiskt, långsiktigt förebyggande arbete där skolan, socialtjänsten, vården, polisen och civilsamhället ges förutsättningar att samverka och mobilisera för ett tryggt samhälle. Ett förebyggande arbete som handlar om att möta utsatthet och marginalisering i tid, om att bygga inkluderande gemenskaper och om att ge psykisk hälsovård till alla som riskerar bli farliga sin omgivning.
Kan våra politiker göra mer? Absolut. Det handlar om resurser och myndigheter som drar åt samma håll. Om underfinansiering och underbemanning både i skolor/förskolor, vård och omsorg. Politikerna är oss svaret skyldiga. För lite har gjorts. Men det är inte bara politiken, det är vi alla. Alla bär vi ett ansvar för det samhälle vi har.
Finns ingen enkel lösning
Föreningar och myndigheter, professionella yrkesutövare som lärare, föräldrar och ungdomar som hjälper varandra. Alla behövs för att täta till maskorna i det skyddsnät som måste finnas i ett väl fungerande samhälle. Lätt att säga, svårare att göra, men ändå ett måste.
Nej, det finns ingen enkel lösning, även om resursfrågan är central. För som man sår får man skörda. Det vi satsar eller inte satsar på våra barn i dag ser vi effekterna av i framtiden. Därför måste vi omsätta vår sorg till handling för att bygga det trygga samhälle vi vill ha.
LÄS MER:
Ett år efter Risbergska – lärare samlas och minns
