Maria Wiman: Ord är bland det finaste vi har
Krönika Orden är inte bara betydelsebärare, de vittnar också om kultur, tid och historia. Vi ska inte förenkla språket för våra barn, vi ska berika dem med det, skriver Maria Wiman.
Maria Wiman: Ord är bland det finaste vi har
Minns ni Ricki Lake Show som gick på kabel-tv på 90-talet? Säg att ni minns! Jag satt ofta som klistrad framför dumburken efter skolan. Här samlades amerikaner från samhällets utkanter för att göra upp i viktiga frågor. Ämnena kunde variera från rafflande ”You think she’s fat but she is all that” eller ”Dump that zero and get yourself a hero”.
Det blev alltid bråk mellan deltagarna och just när man trodde att det inte kunde bli värre ringde tv-showens dörrklocka och där utanför stod älskarinnan eller det oäkta barnet eller den bedragna bästisen! Stolar flög i luften! Okvädesorden haglade! Dramatiken träffade mitt tonåriga jag som en käftsmäll.
Men jag minns också att jag reflekterade över språket. Många av gästerna hade så fruktansvärt taffligt språk. De upprepade samma fraser hela tiden, grammatiken var hejkonbejkon, ordförrådet lusfattigt. ”You stupid.” “You is wrong.” ”You a bitch.” Jag minns att jag var lika förskräckt som fascinerad. ”Hur kan dessa människor ens tänka riktiga tankar när de saknar ord?” tänkte jag.
En ynnest att berika eleverna med ord
Så tänker jag fortfarande. Ord är en så oerhört stor del av min lärarvardag. Jag ser det som inte bara min plikt och skyldighet utan också min stora ynnest att berika mina elever med ord. Jag säger konstigheter på pin kiv. ”Du är siste mannen till rakning.” “Nu ska vi mota Olle i grind.” ”När katten är borta dansar råttorna på bordet.” ”Jag ska inte raka mig”, säger en trulig tonårstös. ”Vilken jäkla Olle”, muttrar en sprucken målbrottsröst.
Och sedan har vi all anledning att prata om ordspråk, liknelser, metaforer. Vi kan prata om ett gammalt Sverige där Olle faktiskt var benämningen på en tjur som inte skulle lämna sin hage och därmed skulle hindras vid grinden.
Orden blir inte bara betydelsebärare, de vittnar också om kultur, tid och historia. Utan språk ingen integration liksom.
Vi ska använda de gamla orden – och vara nyfikna på de nya.
Jag får också lära mig nya ord hela tiden. Jag vet hur man är om man är sigma, vad grisch betyder, när jag är cringe och varför man inte vill bli ghostad. Och när mina elever lämnar mig i nian ska de kunna ord som förträfflig, finurlig, besynnerlig och elegant. Vi ger och vi tar i språket som inte bara är kultur, betydelse och historia – utan också faktiskt en del av den egna identiteten.
Jag hoppas att vi vuxlingar (ett ord en av mina elever hittade på en gång) hjälps åt att inte förenkla språket för våra barn. Vi ska använda såna där vackra gamla godingar som liderlig, förunderlig, pekulär och trängtan. Och vi ska vara nyfikna på elevernas språk, på både nya ord och gamla klassiker. Det här är ett jobb som borde ligga på varenda vuxen i skolans värld (och i samhället i stort), inte bara på den arma svenskläraren.
Plötsligt hör man en gulleknodd säga ”nu ska jag minsann smörja kråset” innan han glatt skuttar iväg till matsalen. Eller en trulig kepskille muttra ”man ska inte måla fan på väggen” när han lufsar in tio minuter försent och jag gnölar om att nu har han minsann missat genomgången. Då måste frökenhjärtat slå dubbla saltomortaler i bröstkorgen.
Ord ändå! Bland det finaste vi har!
LÄS ÄVEN:
Sandström: Tapetsera klassrummet med bevingade ord!
