Vet ni att mannen som skrev ”Stilla natt” var en österrikisk lärare vid namn Conrad Gruber? Han skrev denna magnifika slagdänga i december 1818. Har ni hört på maken så fenomenalt konstigt? Hur – jag upprepar HUUUUR – kan en lärare skriva denna låt i december? Hur är man ens funtad?

Är den ironisk kanske? Jag menar, vilken lärare vid sina sinnens fulla bruk, slänger ihop en monsterhit av den kalibern i december av alla månader? Med den texten dessutom?!  

”Allt är frid - stjärnan blid”. Hahaha – det är ju humor på riktigt! Klockrent!

Barnkörer som tjuter

Själv har jag problem att höra hur rymden sjuder av glädjens bud. Jag huserar på botten av ett slukhål, begravd under fem ton bedömningsuppgifter, läsförståelser och resonerande analyser. Jag hör inga ljuva orgeltoner – utan snarare hela barnkörer som tjuter saker i stil med ”När är deadline?”, “”Vad får jag för betyg?” och ”Kommer jag att sänka mig?”.

Den där Gruber alltså. Sicken skojsig gynnare. Kanske var livet som lärare annorlunda i Österrike i början av 1800-talet? Kanske höll man inte på med samma vettlösa stollerier som vi gör idag?

Det är skräckläsning

Parallellt med min monstruösa bedömning slänger jag regelbundet ett öga i min inkorg. Efter att jag, tillsammans med tusen hjältar, på Tradera köpt mig en dag med utbildningsminister Simona Mohamsson har jag bett er att skicka in era vardagsbetraktelser till mig. Det trillar in mejl hela tiden och det är inget stilla eller heligt överhuvudtaget med dessa skildringar, ska ni veta. 

Det är snarare skräckläsning. I skrivande stund har jag fått in över 250 mejl från lärare i alla skolformer, från skolledare, kuratorer och från vårdnadshavare. Det är nakna beskrivningar om vad som händer med barnen som inte fogar sig i det skeva systemet, om samvetsstress, om lärare som jobbat sina själar trasiga, om resursbrist, ökade krav och en karusell som snurrar fortare för varje dag.

Det är där luppen hamnar

Och här sitter jag med piskan vinande i nacken, snart ska betygen sättas, jag måste jaga eleverna in i det sista för snart är det klimax på hela terminen, snart ska alla kunskaper sammanfattas i en liten bokstav. Som att det är själva vitsen med skolan. Som att det är det allt går ut på.

Alarmerande stora barngrupper i förskolan, grundskolan och på fritids, tiotusentals barn som inte förmår att överhuvudtaget komma till skolan, högsta psykiska ohälsan sedan mätningarna började och allt fler unga som hamnar i utanförskap. Men det är betygen vi fokuserar på. Administration, poäng och summativ bedömning – det är där luppen hamnar.

Vad ska vi ha skolan till?

Vi kanske skulle inspireras mer av Gruber och hans svängiga bit. ”Nu begynner vårt jubelår”, står det att läsa i texten.

Det kanske är på tiden att vi vänder den här gamla skorven till skola rätt. Jag vill också ha frid och blida stjärnor, jubelår och en rymd som ljuder av glädjens bud. 

Vi kanske måste ta en paus, andas lite och fundera på vad fanken vi håller på med? Vad är skola egentligen? Var hamnar min tid? Vad är vårt uppdrag mer än att rangordna, gradera och sätta betyg? Ja, vad ska vi ha skolan till?

* * *

Ps: Vill du också dela med dig av din verklighet inifrån skolan? Skriv! Varenda berättelse hamnar i händerna på utbildningsministern. Adressen är: berattaomskolan@gmail.com

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Wiman budar på ministern i Musikhjälpen: ”Desperat”

Maria Wiman vann auktion om ministern: ”Fantastiskt”