Jag råkade ta del av specialläraren Niclas Fohlins text, en av Vi Lärares systertidning Specialpedagogiks regelbundna krönikörer, om att allt fler lärare och skolor ”skyller ifrån” sig när det kommer till den svenska skolans många problem. Texten fick blodet att koka i mig.

Fohlin skriver att det sprids en epidemi där lärarna beskyller andra för varför skolan ser ut som den gör. Han menar att lärarna beskyller eleverna (vilket lärarna väldigt sällan gör), att det är föräldrarnas fel (vilket det faktiskt kan vara ibland), att det är samhällets fel (ja, till viss del), att det är skolsystemets fel (absolut), skolledningens (ja, det kan det vara i vissa fall), att det är kommunens (ja, mycket möjligt) eller politikernas (absolut, i de flesta fall). Han kallar detta för ”nånannanism” – att man alltså lägger skulden på någon annan istället för att se sina egna tillkortakommanden och brister.

Vad beror smittan på?

När jag läste texten kände jag inget annat än förakt och frustration. Förakt för att Fohlin har fräckheten att knäppa tiotusentals halvt utbrända lärare på näsan när han, från sin position som speciallärare, indirekt påstår att lärarna inte jobbar tillräckligt hårt, tillräckligt smart, tillräckligt nära, tillräckligt kärleksfullt eller vad det nu kan vara som lärarna är kassa på.

Och jag kände frustration över att lärarna, facket, forskare och Försäkringskassan i åratal har påtalat den höga arbetsbelastning som lärare dagligen möter och som årligen leder till att lärare har högre sjuktal än andra yrken. Har Fohlin sovit under en sten under hela sitt yrkesliv? 

Samtidigt menar Fohlin att vi ska missförstå honom rätt. ”Förutsättningarna spelar roll”, påstår han och vi lever i ”en tid av politiska svängningar” och så vidare. Han anser att nånannanismen sprider sig som vinterkräksjukan. Jaha? Om sjukdomen sprider sig, kanske man ska undersöka vad det är som gör att sjukdomen sprider sig? Vad beror på smittan på? 

Med förutsättningarna syftar jag på basala saker.

Ledtråd: Sjukdomen sprider sig eftersom smittan – i detta fallet förutsättningarna – inte bemöts korrekt. Jag vill gå två, nej tre, steg längre och rakt av påstå att förutsättningarna är direkt avgörande för hur väl en skola ska lyckas. 

Med förutsättningarna syftar jag på basala saker som att skolan ska vara tillräckligt finansierad (nej, det är den inte), att elevunderlaget är balanserad och jämn (vilket den inte heller är då vissa skolor har 99 procent elever med utländsk bakgrund och socioekonomiskt svaga och andra skolor har 1 procent), att arbetsbelastningen är rimlig (något den inte är och kan skilja sig kraftigt åt i landet) eller att lärarna ges tillräckligt med tid och möjlighet att planera sina lektioner och bedriva undervisning.

Det är verklighetsfrånvänt

Vidare skriver Fohlin att ”nånannanismen blir farlig” eftersom ”den stjäl handlingsutrymme”, att vi blir passiva och ”tappar den gemensamma tron” på att våra elever kan utvecklas och lyckas. 

Vilket otroligt respektlöst och verklighetsfrånvänt uttalande. 

Jag har träffat så många lärare under mina sexton år i yrket och alla har i olika grad trott och kämpat för sina elever. Det finns lärare som, med egna pengar, köper och handlar material så att de kan genomföra vissa laborationer med klasserna. Det finns lärare som sitter uppe sent om nätterna och planerar morgondagens lektioner eftersom man inte hann göra det under arbetsdagen då man istället valde att lösa elevkonflikter. Det finns lärare som bakar kakor till sina elever för att göra fredagen extra speciell. Om landets lärare hade begärt ut övertid för allt det extra arbete de utför så hade kommunernas budget raserat för länge sedan.

Går sjuka till jobbet

Jag vill påstå att det är tack vare lärarna som svensk skola fortfarande fungerar – trots de många brister och det systemfel som råder. Att det är lärarna som, dag in och dag ut, kämpar sig upp ur sängen och tvingar sig till jobbet för att kunna erbjuda sina elever den bästa undervisning de kan ge – under de knappa förutsättningar som råder.

Det finns lärare som till och med går till jobbet när de är snuviga med muskelvärk. En del lärare har dåligt samvete när de är sjuka och har feber, så de tvingar sig upp på morgonen och mejlar en planering till vikarien. 

De brinner upp

Lärarna har alltid trott på sina elever och lärarna har alltid kämpat för sina elever. De kämpar med blod, svett och tårar för att ungarna ska lyckas. Och alldeles för många gör det med den egna hälsan och välmåendet som insats. En del brinner så mycket för sitt jobb, sitt yrke och sina elever till den grad att de till slut brinner upp och bränner ut sig. 

Det är inte lärarna som har slutat tro på sina elever. Snarare är det samhället, politikerna och en del andra tyckare som har slutat tro på lärarna. 

LÄS MER:

”En epidemi i skolan – nånannanismen sprider sig”