Nobelpristagaren: ”Människan behöver böcker för att inte bli korkad”
Nobelpriset
Skolvärlden träffar Herta Müller, nobelpristagare i litteratur och före detta lärare:
– Litteratur i skolan är ett helt nödvändigt skydd mot dumhet, populism och förtryck, och viktigare än någonsin, säger hon.
De första varningarna kommer redan veckan före mötet med 2009 års nobelpristagare i litteratur:
”Hon tycker inte om att bli intervjuad. Och hon AVSKYR att fotograferas. Det kan bero på dagsformen hur det går”.
Väl på plats på Nobel Teacher Summit i Stockholm kommer fler bekymrade kommentarer från arrangören: ”Hon har just slutat röka” och ”Hon har bara sovit en timme i natt”.
Till slut är det dags för vår intervju, och en mycket vänlig men märkbart stressad och trött Herta Müller säger:
– Du får ställa en fråga.
* * *
Då och då förs det fram en idé att skolan borde släppa sin fixering vid litteratur och den tryckta boken. Ungefär såhär kan det låta: Den moderna människan tillgodogör sig alla möjliga typer av information digitalt och skolan bör inte lägga någon värdering i vad som konsumeras, eller hur det distribueras, så länge eleverna tar del av berättelser.
Det är ett resonemang som stör Herta Müller.
– I all typ av fostran är den humanistiska sidan väldigt viktig, och litteraturen är humanismen. Man kan inte leva med bara fysik, kemi och matte. Man måste bli en ansvarsfull medborgare också, säger Herta Müller till Skolvärlden.
”Människan behöver fler böcker för att inte fördummas”
Hon oroas av den populistiska politik som vunnit mark i Europa och i USA de senaste åren, och ser litteraturen som en viktig sköld, inte minst för de unga, mot den typen av idéströmningar.– Tyvärr har vi lite dåliga tider nu i världen, och då behöver människan ännu fler böcker, för att inte fördummas och bli korkad. Vi behöver människor som förblir mänskliga. Vi måste vara känsliga, sensibla och autentiska, för att värja oss mot alla högerradikala partier.
Men spelar det någon roll om eleverna läser i en bok eller på en skärm?
– Böcker är ett helt eget uttryck som inte går att ersätta. En bok är ett fysiskt föremål, man kan bläddra i den, man kan anteckna i den, man kan ställa boken i hyllan, ta ut den… trycket, att tillverka böcker som artefakter, det är en estetik, och det är en kultur. Boken är en kultur, internet är en annan, och den ena kan inte ersätta den andra. Man måste visa den världen för eleverna, prata om det. När de börjar läsa på riktigt kommer de att förstå det, säger hon.
”Jag försökte att inte utbilda i partiets poesi”Herta Müllers syn på litteraturens roll i skolan har precis som det egna författarskapet sin grund i hennes tidiga liv i Ceaușescus kommunistdiktatur i Rumänien, där hon växte upp som en del av landets tysktalande minoritet. Texterna hon skrev innan hon tvingades i exil till Västtyskland 1987 beskriver det systematiska förtrycket, hur det äter sig in i hemmen och i relationerna mellan människor. Hur ensam man blir när allting är förbjudet och verkligheten inte går att tala om.
Varnar för invånare som medlöpare i en diktatur
I hennes debutroman strök den rumänska censuren ordet ”resväska”, eftersom det kunde läsas som en längtan efter – eller rent av en uppmaning till – att lämna Rumänien.Hon beskriver också fascistiska böjelser i den egna tyska minoriteten, och varnar för att merparten av invånarna i en diktatur är medlöpare och påskyndare av regimens agenda. Skrivandet är starkt präglat av hennes personliga erfarenheter, och en specifik erfarenhet hon bär med sig är att hon under en period i Rumänien jobbade som lärare.
– Allting är ideologiskt i diktaturen, och skolan är platsen där ideologin lärs ut. Jag försökte att inte utbilda i partiets poesi, jag sade att eleverna skulle läsa någonting annat. Men de var inte intresserade, för de var redan så påverkade. De ville lära sig partiets texter, berättar Herta Müller på scenen i samband med Nobel Teacher Summit.
Den kommunistiska läran och bilden av Nicolae Ceaușescu som folkets frälsare (han och hans fru Elena kallades bland annat för ”alla barns fader/moder”) genomsyrande alla delar av samhället, inte minst skolan och läromedlen. Med elever som fostrats sedan småbarnsår att tänka på ett visst sätt, som präglats av en skolgång där matematikundervisningen gick ut på att räkna ut hur mycket snabbare en rysk traktor var än en fransk, där geografin handlade om att jorden i Spanien eroderas mer än i Rumänien, fanns det inte mycket utrymme för en enskild lärare att inspirera till att tänka fritt.
– Med treåringarna på förskolan fanns det fortfarande hopp att kunna påverka i en annan riktning. Men redan i femårsåldern var det för sent, säger hon.
Barnen fungerade som spioner
Herta Müller menar att barnen till och med kunde fungera som små spioner, som starkt ifrågasatte om hon inte visade respekt för regimens idéer.– Det är så de uppfostrades. Det fanns militära grader i skolan. Barnen kallades ”moderlandets falkar” och vissa dagar hade de sina uniformer på sig, med gradbeteckningar på. Jag sa att jag inte tyckte om uniformerna, men det var ungefär så långt jag kunde gå.
I novellsamlingen ”Kungen bugar och dödar” beskriver hon bland annat hur inte bara den övriga personalen på skolan, utan även barnen själva, misstänkliggjorde henne eftersom hon vägrade ge eleverna stryk.
”Det var många som inte ville förknippas med mig”Men det var inte enbart de små spionerna i klassrummet som höll ett öga på Herta Müller. På varje skola fanns en statligt avlönad spion som jobbade tillsammans med lärarna för att utveckla ett angiverisystem. Hon, som under universitetstiden hade varit medlem i en grupp yttrandefrihetsaktivister, och som vägrade samarbeta med den nationella säkerhetstjänsten, blev ofta utpekad.
– Jag fick sparken från varje jobb jag hade. Även när jag hade jobb var jag ensam. Det var många som inte ville förknippas med mig. Politisk förföljelse är att vara ensam, säger hon.
Propagandan växte sig starkare i skolan
Herta Müller beskriver hur regimen successivt blev allt hårdare och livet allt svårare under decennierna, och i takt med det växte sig propagandan och personkulten kring ledaren starkare i skolan.– Så måste en diktatur utvecklas för att behålla greppet. Barnen lärde sig patriotiska partisånger, och nationalsången blev längre och längre. Ju värre landet blev, desto längre blev sången. När Rumänien inte hade någon mat kvar var sången som längst, säger hon.
Trots, eller kanske tack vare, att Herta Müller genomlevt en europeisk tragedi och kommit ut på andra sidan bara för att se liknande idéer växa sig starkare igen, så är hon förhoppningsfull att litteraturen ska hjälpa västvärlden att undvika avgrunden den här gången. Och den ska göra det i tryckta böcker, som kan stå i bokhyllan.
– På samma sätt som att folk börjar köpa gamla LP-skivor igen, och musikerna är trötta på den digitala ljudbilden och vill återgå till äldre teknik, så tror jag att folk kommer att se att det är på samma vis med böcker. Litteratur är individuell och talar med varje enskild människa. Jag hoppas att de unga så småningom inser att det är så, säger Herta Müller som svar på Skolvärldens fråga.
* * *
Jo, I slutändan blev det hela tre frågor ställda, inte bara en. Men något foto blev det inte. Där gick faktiskt gränsen.
Här skulle Herta Müller ha suttit och fotograferats för Skolvärlden. Det ville hon inte. | Foto: Magnus Glans
Utgivet av Herta Müller på svenska
- Flackland, 1985
- Människan är en stor fasan på jorden, 1987
- Barfota februari, 1989
- Resande på ett ben, 1991
- Redan då var räven jägare, 1994
- Hjärtdjur, 1996
- Hunger och siden, 2011
- Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv, 2007
- Kungen bugar och dödar, 2005
- Andningsgunga, 2009
- Alltid samma snö och alltid samma farbror, 2012