Här tillverkar eleverna egna coronavisir till äldreboendet
Coronaviruset Tunaskolans tredjeklassare tillverkar två sorters skyddsvisir tillsammans med sina lärare i fritidshem. Larm på nyheterna om bristen på skydd inom äldreomsorg och sjukvård fick skolans biträdande rektor, Delphine Ericson, att gå från tanke till handling.
Wille Lundqvist 9 år och Esther Asterlund 10 år på Tunaskolan försöker skrapa bort ett färdigt skyddsvisir. Till höger övervakar Jesper Hedgrund, lärare i fritidshem, och biträdande rektor Delphine Ericsson 3d-printern. Foto: Jonna Brandt
På Tunaskolan i Botkyrka kommun sitter sex elever åt gången i ett litet mötesrum. De arbetar två och två och det är noga med hygienen. Händer, bord, saxar – allt måste desinficeras innan tillverkningen startar. De har noga gått igenom alla momenten teoretiskt i klassrummet innan de kommit hit. Och lärarna och barnen har också pratat om varför de gör skyddsvisiren och förklarat varför det är så viktigt med hygienen.
När barnen gick från klassrummet utbrast de peppat:
– Nu ska vi gå och rädda Sverige!
I det lilla mötesrummet finns en 3D-skrivare som ”matas” med filament, det är inte en plast utan ett trådigt material, som tillverkas av stärkelse, ofta från majs eller ris. I den tillverkas den ena typer av skyddsvisir med en huvudbåge som man fäster ett overhead-papper på. Det tar 50 minuter för maskinen att göra en enda båge utifrån en inställd datafil. Maskinen har skolan fått låna kostnadsfritt av ett företag under två månader.
Ester Alsterlund 10 år och och Wille Lundqvist 9 år sätter igång 3D-maskinen och trycker in en usb-sticka med filen som programmerar skrivaren att tillverka huvudbågen. Innan det har barnen försökt skrapa loss den båge som nyss blivit klar.
Den sitter väldigt hårt så Jesper Hedgrund, lärare i fritidshem, får hjälpa till lite.
– Eftersom det tar så lång tid att göra en båge så hinner barnen inte göra så många sådana. Men jag och andra i personalen ser till att mata maskinen hela tiden. Det känns lite som en sån där Tamagochi (elektroniskt japanskt leksaksdjur från 1996 reds. anmärkning) som man måste sköta om var 50 minut för att hålla vid liv, säger Delphine Ericson och skrattar.
Barnen tillverkar främst manuellt den andra typen av skyddsvisir med OH-papper, skumgummi och resårband efter instruktioner som tagits fram av Södersjukhuset i Stockholm (se manual här). De tre paren med tredjeklassare hinner göra tre visir i varje grupp under den timme de är där.
Jesper Hedgrund som själv provat att tillverka skyddsvisiren medger att det är en utmaning. Men barnen tar det oerhört seriöst och följer noga instruktionerna i manualen.
– Det krävs finmotorik för att få det perfekt. Och det är väldigt pilligt och plockigt. Det sista steget är svårast när man ska sätta fast resårbandet i plasten. Det måste sitta på ett speciellt sätt, säger han.
OH-pappren har Delphine Ericson fått ihop genom att hennes kollegor letat i sina gömmor sedan i fredags. Skumgummilisterna har två byggföretag skänkt. Hon har nu också gått ut på sociala medier för att få in mer OH-papper och resårband.
– Vi har material så vi kan producera hundratals skyddsvisir, säger Delphine Ericson.
Det kommer vara nya elever som tillverkar skydden varje dag tillsammans med sina lärare i fritidshem. Delphine Ericson tänker att det är ett bra sätt för barnen att kanalisera sina funderingar, prata kring coronaviruset och få bidra med något konkret.
– Vi kör på. Det är viktigt att så många barn som bara kan och vill får hjälpa till med detta på skolan även i andra årskurser. Lärarna kommer också vara delaktiga. Jag har kontaktat äldreboendet Silverkronan, mitt emot skolan, dit barnen brukar gå och lussa, och idag fick vi besked att de behöver skydden. För oss är det viktigt att barnen får vara med hela vägen och ser vart skyddsvisiren tar vägen, säger Delphine Ericson.
