Debatt: Våldet hör till vardagen för lärare i fritidshem

När jag började arbeta som fritidspedagog år 1992 hade fritidshemmet 18 inskrivna elever. Verksamheten var integrerad i skolan och hade egna lokaler, inklusive kök, en större samlingssal samt måleri- och snickarrum. Vi hade ett nära samarbete med skolan och låg i framkant vad gällde samverkan. Jag arbetade praktiskt med elevgrupper utifrån de teman som eleverna hade i klassrummet. Vi var tre pedagoger ansvariga för dessa 18 elever och hade goda möjligheter till
planeringstid, vilket skapade förutsättningar för en meningsfull och kvalitativ verksamhet.

Hot och våld återkommande inslag

Sedan 1990-talet har elevgrupperna successivt blivit större. Antalet elever i behov av särskilt stöd, med eller utan fastställda diagnoser, har ökat markant. Vårdnadshavare tar i många fall elevernas parti, och vår professionella kompetens och våra arbetsmetoder ifrågasätts allt oftare. Det har blivit en del av vardagen att utsättas för kränkande tillmälen av olika grad. Även fysiskt våld förekommer.

I mitten av 2010-talet blev hot och våld ett mer återkommande inslag. Första gången jag blev utsatt för fysiskt våld från en elev var för cirka 10 år sedan. Sedan dess har jag vid flera tillfällen utsatts för våld, bland annat genom slag, sparkar, bett och stenkastning. Tyvärr är jag inte ensam om dessa erfarenheter; många kollegor har råkat ut för liknande händelser.

Vi som arbetar som pedagoger och som brinner för fritidshemmets uppdrag vill bedriva verksamheten på ett hållbart och professionellt sätt, med en tydlig struktur från planering till genomförande och utvärdering. Vi engagerar oss i elevernas utveckling, både individuellt och i grupp, och strävar efter att skapa goda förutsättningar för lärande och utveckling utifrån ett fritidspedagogiskt perspektiv

Barn har svårare med lek och samspel

Enligt föräldrabalken ska barn vara skolmogna när de börjar skolan. Många barn i dag upplevs som oroliga och i vissa fall inte redo för skolans krav. Samtidigt möter vi vårdnadshavare som ifrågasätter vår yrkesroll och vår kompetens. Det förekommer att vi utsätts för kränkningar, hot och i enstaka fall även fysiskt våld.
Ett nära samarbete mellan hem och skola, med elevens bästa i fokus, ger de bästa
resultaten. Trots detta ser vi en ökning av elever med mer utmanande beteenden, vilket väcker frågor kring orsakerna till denna utveckling.

Jag ser ett tydligt samband med den ökade digitaliseringen som tog fart under slutet av 1990-talet och framåt. I dag upplever jag att barn har svårare att komma i gång med rollekar och att utveckla kreativitet och samspel. Leken, och rätten att leka för livet, får inte hamna i skymundan. Lek tillsammans med föräldrar, syskon och kamrater under de tidiga åren är avgörande för barnets utveckling. Den grundläggande kommunikationen genom blickar, mimik och tonfall börjar redan i spädbarnsåldern och utvecklas kontinuerligt genom hela uppväxten. Förskolan, skolan och fritidshemmet har här en mycket viktig roll.

Respektfulla relationer med vårdnadshavare

Det är nödvändigt att skapa trygga miljöer med tydlig struktur och klara regler samt att vi som pedagoger har en gemensam syn på vårt uppdrag. Lika viktigt är att bygga sunda och respektfulla relationer med vårdnadshavare.
Barn testar gränser, och det är oftast vårdnadshavarna som möter de största utmaningarna i detta arbete. Syskon, kamrater och pedagoger spelar dock också en avgörande roll. Genom samspel, lek och erfarenheter utvecklas vi till de människor vi blir. Alla barn har olika förutsättningar, och vissa behöver mer stöd för att förstå sin omgivning, konsekvenser av sitt handlande och andra människors känslor och behov. Detta är välkänt och väl beforskat, och det regleras även genom skollag och läroplan som kontinuerligt utvecklas.

Det är därför sorgligt att resurserna fortfarande inte räcker till för det viktigaste vi har – våra barn och vår framtid. Om elevgrupperna minskar bör detta ses som en möjlighet att behålla pedagoger och skapa mindre grupper. Det skulle stärka tryggheten och ge barn bättre förutsättningar att lära, leka och utvecklas i en strukturerad och trygg miljö.

Hur ska vi pedagoger orka?

Det är även av stor vikt att tidigt erbjuda utbildning och stöd till blivande föräldrar, så att de får insikt i det stora ansvar föräldraskapet innebär. Det är livets största utmaning, men också dess största glädje.

I vårt samhälle har denna del till stor del försummats, trots att vi har barnomsorg och skola med enorm potential samt kompetenta och engagerade pedagoger. I ett allt hårdare klimat måste frågan ställas: hur ska vi pedagoger orka? Hot, höga ljud och våld förekommer redan i förskolan och ofta eskalerar med åren.
Om vi satsade mer på utbildning och stöd i föräldragrupper, samt på mindre barngrupper inom förskola, skola och fritidshem, skulle barn få bättre möjligheter att utvecklas på ett gynnsamt sätt och förstå både sig själva och sin omvärld.
Vi som arbetat länge inom omsorgen vet att utåtagerande beteenden sällan försvinner av sig själva. Ett tidigt och väl fungerande samarbete med vårdnadshavare är avgörande. Rätt stöd i ett tidigt skede, i samförstånd och utan konflikter, ger de bästa resultaten.

Höj statusen för läraryrket

Det är här och nu vi har möjlighet att påverka framtiden. Att blunda och hoppas att
problemen löser sig är inte ett alternativ. En viktig del är även att se över pedagogernas löner och arbetsvillkor. Vi arbetar med framtidens vuxna och bär ett stort ansvar för samhällets utveckling.

Avslutningsvis är det nödvändigt att höja statusen för pedagogyrket. Vi ska inte vara samhällets slagpåse eller syndabockar när barn och elever hamnar fel. För att kunna genomföra vårt viktiga uppdrag krävs fler utbildade pedagoger inom barnomsorg, skolbarnsomsorg och skola.

Cia Wigström är lärare i fritidshem på Landboskolan i Svenljunga kommun.

LÄS OCKSÅ:

Trånga lokaler ökar risken för våld

”Närhet en central del i arbetet”

För stora barngrupper på fritidshemmen – kräver lag om maxtak

Lärare i fritidshem larmar om stora barngrupper