Djurberg: Tänk om vi inte fick prata

Det är tid för lunch på jobbet. Vi ställer upp oss på ett led och börjar traska mot personalmatsalen. Som tur är har jag fått min bästa kollega Stina som handkompis så vi hinner prata lite om vad vi ska göra efter jobbet.

När vi kommer till matsalen får vi inte sitta bredvid varandra, chefen tycker att det är bra om vi får nya kompisar på jobbet så jag får sitta bredvid Hasse. Men Hasse äter med öppen mun och vi har inte så mycket att prata om. Fast det gör inte så mycket, eftersom vi ändå inte får prata under de första fem eller tio minuterna av lunchen. Det är för att vi ska få matro, det blir så högljutt annars när vi är många som äter samtidigt. Ibland sätter de på ”Alex & Sigge” på hög ljudvolym i stället. Hasse och jag och arbetskamraterna runt bordet får dela på ett halvt revbensspjäll, eftersom matpriserna gått upp så mycket …

”Barnen har inte så mycket att säga till om”

Nej, så där går det såklart inte till när vi äter lunch på jobbet, jag kan lugnt smita undan med min matlåda. Men det är så lunch- och mellanmålsrutinerna ofta ser ut i skolan. Barnen har inte så mycket att säga till om. Agneta Axelsson, lärare i fritidshem på Skutehagsskolan i Torslanda, ville komma ifrån det:

”Plötsligt kände jag att vi var helt fel ute. Vi hade blivit så skolifierade och styrda av skolans ramfaktorer. Det kunde till exempel handla om hur vi skulle få till logistiken när alla fritidsavdelningarna skulle äta sitt mellanmål i matsalen och sedan lägga upp resten av eftermiddagen utifrån det. Eller att barnen var tvungna att ha fem tysta minuter i matsalen för att komma till ro och kunna börja äta. Det var så vuxenstyrt!”

”Hjälper att tänka mig in i barnens situation”

Hur det gick sedan med fritidshemmets nya upplägg för mellanmålet kan du läsa mer om i reportaget från Torslanda.

På fritidshemmet ska barnen enligt läroplanen få vara delaktiga och ha inflytande. Att få till det måste vara bland det svåraste i uppdraget. För min del hjälper det att tänka mig in i barnens situation när jag håller på att bli tokig över standardsvaret ”nej” som jag fortfarande får från mitt barn. Nej, jag vill inte följa med, nej, jag vill inte ha den maten, osv. Ett sunt uttryck för självbestämmande, försöker jag intala mig.