Irina Eriksson: Vi är alla lärare – och tillsammans är vi starka

Jag är lärare i fritidshem. Märklig påstående, va? Jag har tänkt mycket på det här med lärare i fritidshem och fritidspedagog. Det är egentligen bara titlar och namn, men de gör ändå skillnad i praktiken. 

Jag hade en gång en chef som menade att fritidspedagoger inte behöver ha samma förutsättningar som lärare gällande planeringstid, jag fick argumentera och visa min legitimation där det stod ”lärarlegitimation”. Jag fick möta den chefen på mitten. Det blev skit i praktiken. Jag sa tack och hej till slut. Den här chefen ansåg att fritidspedagoger inte har ett lagstadgat läraruppdrag. Hen menade på att vem som helst kan bli fritidspedagog. Det är bara att jobba i ett fritidshem.

Behöver samma förutsättningar

Men jag funderar på en sak. 

Hur fritidspedagog helt plötsligt blev en titel man kan sätta på obehörig personal i fritidshemmet, samtidigt som det blir ett argument för arbetsgivaren att spara på resurser. 

Jag kallar mig för, och definierar mig som, lärare, precis som vilken annan lärare som helst. Detta för att påvisa att jag i min roll och profession behöver samma förutsättningar som alla andra lärare.

För längesedan var fritidspedagogprogrammet 3,5 år, alltså en termin på avancerad nivå. Nu har man i stället en termins ämne i fritidslärarprogrammet, så i praktiken läses fritidspedagogik cirka 2–2,5 år. Jag tänker att den äldre generationens fritidspedagoger nog känner en viss sorg, och ett visst osynliggörande. Hur saker och ting blivit i dag jämfört med exempelvis på 1980-talet. 

Förskollärarna har gått samma väg

Även om vissa känner en sorg över att fritidspedagog som titel försvann 2001, och då byttes ut till lärare i fritidshem, så tror jag att lärarbegreppet skapar ett ”vi”. För vi lärare har ändå liknande utmaningar, oavsett om vi är lågstadielärare, mellanstadielärare, eller förskollärare. Vi har för stora elevgrupper, svårt att få särskilt stöd för elever som behöver det, våra professioner förenklas och urholkas, lokalerna är inte ändamålsenliga, stressen är hög, och så vidare.

Vår grannprofession förskollärare ser jag har gått samma väg historiskt. Förr kallades de dagisfröknar, i dag ser sig nog majoriteten som förskollärare. Det har gått från att kallas att man arbetar med barn till elever. Vi gör samma resa, egentligen vare sig vi vill det eller inte.

Vårt ansvar också

Ska vi ta den fackliga fajten på allvar så behöver vi känna oss inkluderade när man pratar om lärare som grupp. I stället för att bli sura och tvära och hävda att vår yrkesgrupp inte räknas in, när det är det den gör. För det vi gör då är faktiskt att fälla krokben för oss själva och exkludera oss själva, när allt vi egentligen vill är att bli hörda, tagna på allvar och bli inkluderade i den fackliga kampen.

Jag tror på riktigt att tillsammans är vi starka, både inom vår egen profession och alla vi lärare. Vi är ett ”vi”, inte ett ”vi” och ett ”dom”.

Irina Eriksson är lärare i fritidshem i Östersund.

LÄS OCKSÅ:

Eriksson: Det är dags att sätta ord på vad fritidspedagogik är

Eriksson: Utbildning lönar sig visst

Eriksson: Jag är lärare i fritidshem, inte superhjälte, rockstjärna eller elitidrottare